A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Jubileum

Jubileum

En historisk återblick under 70 år

När Påskallaviks pesionärsförening den 12/12 2013 firar sin 70-årsdag finns det anledning att gå tillbaka och minnas de pionjärer som under årens lopp varit med om att bidraga till föreningens goda utveckling.
  Medlemsantalet har varierat under åren och har som mest varit uppe i 300 medlemmar. I dag är medlemsantalet 231 och vi kan se en markant uppgång de senaste åren.

  År 1847 kom en ny "fattigvårdsförordning" där man slog fast socknens skyldighet att ta hand om dom gamla och fattiga. 
  På "fattigstugan" i Tjuståsa fanns för inte allt för länge sedan gallerförsedda celler där man låste in de som kallades "svagsinta" eller sådana som inte följt "kommandorans" förhållningsorder. De som kunde var tvungna att att hjälpa till och arbeta för maten.
  1918 skulle inte fattighusen längre kallas fattighus utan skulle kallas ålderdommshem men skillnaden blev inte så stor, man var ställd under förmyndare och arbetsplickt gällde för att få bo där.
  1956 kom lagen om socialhjälp.
  1982 kom socialtjänstlagen.
  I dag får vi vara med i pesionärsråd och dyligt innom komunen och sammråda om hur vi skall lösa olika problem.

  1943 bildades pesionärsföreningen i Påskallavik. Den bestod av 13 pesoner och jag skall här ge några glimtar från den tiden och se vad som hänt fram till idag.
  Dagens ungdom tar för givet de saker som man på den tiden inte ens kunde drömma om. Vem kunde för 70 år drömma om sådana saker som radio, (ja radio fanns, men tillhörde inte var mans egendom) datorer, tv, telefon och inte att förglömma dagens mobiltelefoner, något som varge unge idag är utrustad med ända från småskolan. Utvecklinen på det elektroniska och teckniska området har varit svindlande och vi har fått vara med om både rymdfärder och tyvärr också atombomben.

  Det var den 12 december 1943 som Viktor Pilqvist, Sven Ekdal och Viktor Bergkqvist kallade till ett smmanträde. Föreningen fick vid starten 13 medlemmar och årsavgiften var 1,25

  Hur såg det ut i Påskallavik vi den tidpunkten?
  Låt oss börja i slutet av 30-talet. Byggden blomstrade. Bruket hade bårtåt 300 anställda varav ett 70-tal på avverkningssidan. 2 företag bröt sten med c:a 200 anställda. En ny väg byggdes och belades med sten från Vånevik. 3 olika trädgårdsmästerier. En verkstad mitt på nuvarande torget vid gästgiveriet. 12 olika affärer. Bageri, slakteri, Stridsholms saft och vatten vid Emmekalvsbäcken. Brandkår, 4-5 skolor. Ständig trafik i hamnen. Papper ut , kalksten och svavel in.
  Vi hoppar framåt i tiden till åren 1944-45. Andra världskriget var inne i sitt slutskede. Tyskland kapitulerar i maj 45. Emsfors bruk, ortens största arbetsplats, gick på sparlåga. Endaste ett 50-tal arbetare var kvar. Lönen var c:a 1,25 per timme. Av de friställda från bruket och stenbrytningen arbetade de flesta i Oskarshamn. Där fans varvet, jungner och kopparverket och en del var inkallade i beredskapstjänst. Resorna till arbetsplaterna företogs alltid på cykel.
  Oskarshamns stad överskred det året 9000 invånare. Döderhult var en egen kommun med c:a 5200 invånare och av dessa bodde c:a 1500 i Påskallavik med omnäjd. I dag har Oskarshamn kommun 26200 invånare varav 1071 (år 2010) bor i tätorten Påskallavik.

Föreningen startade under en mycket svåra tider, men det är vid sådana tillfällen som sammanhållningen behövs som bäst.
Det dröjde ända till 1954 innan föreningen hade råd med en gemensam utflykt. Den finansierades med en gåva från 10-årsdagen. Färden ställdes med buss de 2 milen till Oknö i Mönsterås.


  Det finnst vid ett tillfälle som detta, orsak att ihågkomma många.
Vi kan nämna några av de eldsjälar som under åren vekat i föreningen. På ordförande posten har funnits namn som Hjalmar Braw, Rickard Bäck, Gunnar Bragen, David Fransson, Gösta Myrbäck, Janne Holm, Karl-Erik Karlsson, Willy Karlsson,  Lars-Göran Karlsson, Lars-Åke Ryd
  Som kassör har varit Martin Söderqvist, Alice Sjögren, Margit Lindell, Britta Karlsson, Folke Hellström, Göran Lindefjord,  Som sekreterare har vatit Axel Andersson, John Erling, Ines Svensson, Albert Lundqvist, Burge Carlsson, Folke Hellström, Ingegerd Augustsson, Irene Wennberg, Margit Claesson, Birgit Brandt, Laila Nyberg, Börje Larsson, Doris Karlsson,
  De uppräknade är kanske inte i den ordning somm dom suttit och kanske har jag glömt någon, vilket jag ber om överseende med.

  Vi kan också fira 25-års jubileum av tillkomsten av vår P.R.O.-gård.
1973 annsåg röda korset att det inte längre var ekonomiskt möjligt att driva verksammheten vidare och beslöt att lägga ned verksammheten. Röda korset, tillsammans med PRO, lyckades med att intresera oskarshamns kommun, att för en billig penning, köpa fastigheten. I enlighet med Röda Korset och PRO`s önskan gjordes en överenskommelse om att den skulle vara en fritidslokal för pensionärena. Ett sammanträffande med kommunalrådet Bengt Cristersson ordnades och föreningens synpungter lades fram och föreningen åtog sig att renovera fastigheten i egen regi.
Cristersson var nog lite skeptisk till att föreningen skulle klara den uppgiften på egen hand, men lovade att kommunen skulle ställa upp med materialkostnader för 130.000 kr.

   Nu vidtog renoverningen och under nästan ett helt år pågick arbetet och den 2 oktober 1978 kunde lokalen visas för allmänheten. Det var en stor dag i föreningens historia. Vid invigningen deltog från kommunen Bengt Cristersson, från röda korset, ordf. Kaisa Sundberg. Dessutom föreningens styrels med ordf. Gösta Myrbäck och ett 40-tal av föreningens medlemmar.
  Pesionärenas lokal var härmed invigd och enligt statistik som förts av arbetsledaren Erik Svensson hade åtgått: 90 st telefonsamtal, 22 bilresor till Oskarshamn och en bilresa till Mönsterås samt 3046 arbetstimmar Fördelade på: Erik Svensson, Helge Ljungberg, Elving Nilsson, Erik Svensson Skorpetorp, Karl Lindberg, Albert Lundqvist, Einar Dahl, Ture Sunesson, Gunnar Svensson och Gösta Myrbäck.
  Efter 3 år var det dags för tillbyggnad, denna gång i källarplanet och ett utrymme på 25 kvm. Utbyggnadens tak skulle bli altan, mot söder, med reservutgång. Arbetet utfördes helt av kommunen. 1982 var arbetet färdigt.
  1985 väcktes förslaget om ytterligare en utbyggnad av källarplanet, denna gång mot öster. Kommunen fann förslaget omöjligt att lösa på sätt som PRO-föreningen föreslagit. Efter lång väntan beviljade dock fullmäktige 70.000 kr för ändamålet.
  Under den långa väntetiden hade dock behovet ändrats och man var nu i behov av en större möteslokal och en ny framställan gjordes till kommunen om att få omdisponera de beviljade anslagen för att gälla en utbyggnad av möteslokalen.  Vid ett möte den 2 sept. kom man överens om att kommunen står för utbyggnaden av lokalen om PRO åtager sig att renovera fastighetens nedslitna ytterväggar. Materilet tages från kommunen.
  Lokalen hade nu fått det utsende som den har idag, en fin sammlongslokal för c:a 80 personer.
  Åren 2006 till 2007 renoveras fastigheten ännu en gång och blir tilläggisolerad och får ny fasad samt en stor alltan mot öster. Renoveringen utfördes med pengar från EU och Kustlandet, men med egen arbetskraft som ideellt arbete. 
  Nästa stora arbetsinsatts gjordes sommaren 2013, då fastigheten fick ett nytt tak och fasaden blev ommålad. Allt gjordes i egen regi av av ett glatt gäng pensionärer.
  Slutligen vill här framföras ett STORT tack till alla de som helhjärtat och oavlönat ställ upp för att underhålla fastigheten. Några är nämda nen absolut ingen glömd. Detta kan ses som en historia i sig själv om entusiastiska medlemmar som frivilligt ställt upp för att förverkliga drömmen om en egen lokal.
  Att så är fallet framgår av det brev som finns i föreningens ägo och ur vilket kan citeras:
 .... "det arbete som utförts av mig samt de kostnader som åsamkats mig med ombyggnaden av PRO-lokalen "Blå Jungfrun" överlämnar jag som gåva till föreningen. Jag har med glädje och tacksamhet deltagit i arbetet och önskar att lokalen kommer att ytnyttjats flitig
 
Den som gör en historisk återblick på lokalens historia, bör ägna en tacksamhetens tanke åt de entusiastiska medlemmar som gått ur tiden och  som med sitt arbete lade grunden till den lokal som blev förutsättning för pesionärsverksamheten i Påskallavk.