Ett sorgligt budskap nådde oss på årets första dag 2010. En verklig stöttepelare i PRO hade tidigt på morgonen avlidit och jag tog emot beskedet från ett par nära vänner i Socialdemokratiska Föreningens styrelse i Oxie, alltså från dem som i praktiken utgjorde hans verkliga hem.
Själv stod jag i ett alldeles speciellt förhållande till Sten Ove. Vi blev tidigt bekanta i Oxie S-förening, där jag lärde känna honom som en skicklig yrkesman i den svåra konsten att dekorera och texta på det mest underbara sätt. Men också som en, låt vara lågmäld, men flitig politiker som aldrig nonchalerade och fuskade bort de uppdrag han blivit satt att utföra.När vi lyckades få en egen lokal i Oxie centrum tog han med självklar auktoritet över skötseln av skyltfönstret, som allt sedan dess på ett förtjänstfullt sätt bidragit till att förgylla upp Oxie.
Han blev min efterträdare som kyrkorådsledamot i Oxie Församling. Han avskydde skenhelighet och agerade som den person han var, med ett mustigt språk där en och annan svordom halkade med. Kanske kunde det stöta någon, men alla lärde sig snart att det var äkta kristna värderingar som låg bakom hans engagemang. Detta resulterade även i förtroendeuppdrag högre upp i Malmös kyrkliga hierarki, där han tvingades deltaga i den förödande oenigheten som rådde där.
Sten Oves första kontakt med PRO var jag orsak till. Vid PRO-Oxies 40-årsjubileum, som avhölls i Törringelunds Restaurang den 11 april 2001, blev jag dessförinnan anmodad att drapera två svenska flaggor vid scenen samt ordna någon form av välkomstskylt. Det var inget jobb som jag kunde klara på egen hand, varför jag genast tänkte på Sten Ove. Men kruxet var att han ännu inte uppnått pensionsåldern.
Sagt och gjort, jag frågade honom och i enlighet med hans vana att aldrig säga nej när en kompis behövde ett handtag, draperade han flaggorna och textade en mycket vacker banderoll. Av bara farten textade han ingressen i vår gästbok. Som tack för hjälpen bjöd vi honom på 40-årsfesten, och sedan var manegen krattad inför den dag han blev pensionär.
Mycket riktigt blev han direkt medlem vid pensionsålderns inträde. Hans kraft togs snabbt i anspråk i styrelseuppdrag och som trafikombud. Men det som han blivit mest känd för är som styrelsens ansvarige i köket, där han härskade med oinskränkt makt, ända fram till sitt frånfälle. Man kan endast spekulera i hur många kubikmeter kaffe han kokt till oss och de lassvis med kakor han skaffat fram.
Han har deltagit i stavgång, i diskussionscirkeln samt startade en cirkel i akvarellmålning, där han som ledare fick utlopp för sin konstnärliga ådra. Där gick han omkring som den mysfarbror han var och spelade fin musik för sina adepter. Pensionärer, som aldrig fattat i en pensel tidigare, har rönt betydande framsteg som resulterat i utställningar på medborgarkontoret, där en stolt Sten Ove stått bland sina elever.
Han har alltid textat skyltar till 1 majdemonstrationerna, ofta med speciella Oxiekrav.Denna unika skicklighet har PRO i hög grad dragit nytta av vid alla utåtriktade arrangemang.
Hans skyltar har alltid väckt berättigad beundran och uppseende, senast vid en demonstration på Gustav Adolfs torg, mot det orättvisa skattesystemet som exempellöst missgynnar pensionärerna. Samma skyltar har vi den senaste tiden använt vid flera liknande upplysningstillfällen på torget i Oxie. Bilderna från det senaste tillfället har letat sig ända upp i PRO-Riks Hemsida, en formidabel triumf, både för Sten-Ove och vår förening.
Sten-Ove led av ett för sitt yrke besvärande handikapp, han var lätt ordblind, det som nu kallas Dyslexi. Det kunde ta sig uttryck i ett snabbt utbrytande ursinne om han upptäckte att han glömt en bokstav. Då kunde två saker hända, ibland kunde han fuska dit den saknade bokstaven, men ofta rev han i vredesmod sönder sin skapelse. Vredesutbrottet vände sig aldrig mot någon människa mer än sej själv och gick snabbt över, varpå han tålmodigt påbörjade en ny skapelse som om inget hänt.
I debatter kunde han knyta sin väldiga högernäve och hota att låta den falla i bordet, då förstod motståndarna vad klockan var slagen och lugnade ner sig.Trots sitt någon gång uppflammande humör fanns det ingen snällare medmänniska. För alla fanns det plats i hans goda och generösa hjärta. Han hjälpte alla vad det än gällde och ett nej fanns inte i hans vokabulär.
Vid hans, trots en allvarlig åkomma oväntade död, tog hans styrelsekamrater i S-föreningen tag i alla praktiska saker som måste ordnas och vi är dem stort tack skyldiga för denna goda gärning. Sten Oves enda anhörig var hans 96-åriga mor, som dock avled några dagar efter sonen, alltså stod han helt utan anhöriga.
Sten-Ove jordfästes i Oxie kyrka av hans favoritpräst, Tua Sällström, omgiven av ett blomsterhav.
Det paradoxala inträffade, utan en enda anhörig, fylldes ändå kyrkan, hart när till sista plats av vänner, vilket säger mycket mer än mina ord om Sten-Oves storhet som medmänniska.
I kyrkan framfördes bl.a. ett solo på trumpet av ”Gotländsk Sommarnatt”, synnerligen välvalt med tanke på hans gotländska barndom. Vidare bildade två av S-föreningens företrädare fanborg, bestående av två röda fanor, varav den ena var S-föreningens egen, som enligt tradition sänktes trenne gånger över kistan.
Vid den efterföljande talrikt besökta minnesstunden hölls tal av kyrkorådets ordförande Per Hinton, samt dess vice ordförande Inger Svensson, tillika medlem i PRO. Hon representerade även beslutsfattarna högre upp i den kyrkliga organisationen.
Tua Sällström hade påpassligt skaffat fram och ställt ut prov på Sten Oves konst till påseende.Med detta förstärktes ytterligare de positiva minnena av vår vän som vi aldrig kommer att glömma!
Sven Henriksson.
Se minnesbilder tillägnade Sten Ove Davidsson >> Se reportage från Sten Oves akvarellcirkel >>