PRO-Resan till BlekingeAv Henry Sjöman och Sven Henriksson
Tänk att få vakna tidigt en morgon. Höra ett vårregn sjunga sin sång… Nej, nej nej, inte idag, torsdagen den 22 maj 2008. Jag drar upp min fjärrstyrda rullgardin. Inte ett moln på himlen, alltså en strålande sol. Det kommer ett ”sjungande” go´morron när min assistent kommer in genom dörren. Sen blir det full fart. Kl 7.15 ska bussen gå från Församlingshemmet i Oxie. Vi hinner lagom. Det är 48 förväntansfulla resenärer från PRO i Oxie som ska ut på en heldagstur till Blekinge.
Bussen anländer i lagom tid. Föraren heter Thomas Mehlin och han kör en vit buss av märket Zetra med handikapphiss från bussbolaget ”Mehlins buss”, ett familjeföretag i tre generationer, farfar, far och nu Thomas.
Klockan är 7.25 och bussen är full med 48 passagerare så vi kan starta vår resa 5 minuter före utsatt tid…, och nu bär det av mot Mörrum i första hand… Utanför Åkarp tog Torsten Nilsson som är reseledare mikrofonen och hoppades att vi skulle vara lika många när vi återkommer i kväll. Han hälsade oss välkomna till en fin dag. Solen, ja den skiner fortfarande
Thomas informerade om olika finesser i bussen med inställningar av armstöd, stolarnas justering, bältesanvändning och att toaletten gick att använda. Bra!
Det är mycket trafik på motorvägen, E.22:an, förbi Lund vid denna tid. Men solen sken i alla fall fortfarande.
När man sitter så här högt som man gör i en buss, så är det tjusigt att se ut över lundaslätten och det vackra vårlandskapet med de gula fälten och den mångskiftande grönskan. Fälten är gula men har förlorat sin gnistrande prakt men det är vackert ändå. Men förlåt, jag kommer på att det beror på att rutorna på bussen är tonade. Och plötsligt så var fälten lika bländande igen.
Blåsten är nästan bortblåst för vindkraftverken går på tomgång. Vi passerar Linderöd och Thomas berättar om Linderödssvinet och att det är släkt med vildsvinet. Förmodligen en genväg. Kanske till Särimner. Linderödssvinet är en gammal ras som smakar gott.
Ja då passerade vi Nöbbelöv, även kallad Nubbelöv eftersom ”Vin och Sprit” bränner sprit. Sen kör dom med full tank varje dag till Fågelsta. Här i Nöbbelöv förvandlades 1979 ”Rent Brännvin” till ”Absolut Vodka” som nu är bäst i världen. Alla råvaror finns i Skåne!!! Fabriken såldes i dagarna till Fransmännen i Pernod Ricard. Det var någon som tyckte att vi skulle stanna och tanka. Men innan vi kunde stanna var det för sent att stanna.
Här uppe i kristianstadstrakten handlar det mycket om mat. Därför har uttrycket ”Spririt of food” lanserats efter mycket diskuterande. Hade det varit mörkt hade vi kunnat se fyren på Hanö blänka, så högt är vi. Men solen skiner fortfarande. Det finns en sångstrof: ”Röda stugor susa vi förbi…” eller nåt sånt, men det stämmer idag, på ett ungefär.
Här uppe finns bl. a. Scans stora anläggning som slaktar djur för att sedan skicka kropparna med lastbil till Polen för att styckas och sedan omigen för att säljas. Då förstod jag att jag förstår politik lika lite som våra politiker.
Och solen sken från en molnfri himmel så när som på fem vita streck. Men dom bidrog väl till en sköna värmen samtidigt som vi passerade Skräbeån…
Vid Sölvesborg står grinden öppen till Sveriges trädgård och en stund senare åker vi igenom Norje.
Vid halvtiotiden var vi vid Laxerian i Mörrum och där går vi in och får förmiddagskaffe och en god laxsmörgås. På tallriken fanns även en kräfta. Min fick gå ut bakvägen. Kvart över tio gick vi in på Laxens Hus, numera Sveaskogs utställning. Här träffade vi guiden Anders Sörensson som initierat och på klingande blekingska visade oss ett tretton meter långt strömakvarium som om man hade tur kunde få se havsöring eller en livad lax kila förbi. Modeller, dioramer, som visade laxens liv från rom till vuxen lax. Cirka 1000 ägg per kilo lax.
Han visade även sportredskap som spinnrullar och haspelrullar. Grejor och spön för flugfiske. För att inte tala om fiskedrag. Jo, det ska vi. Det hade funnits en man i Mörrum som hade samlat ”tappade” drag. Mängder. Från flera årtionden och från hela världen, nåja halva i alla fall. Stackars lax, den måste känna sig jagad. En vacker plats i alla fall. För solen sken. Här ses ett urval ur ABU Svängstas rullsortement "De största och längsta, med grejer från Svängsta". Alla de här relikerna betingar idag ett högt pris bland samlare. Ett svart får, en röd Ambassadör 500, syns i mitten av bilden. Värdelös!
Sedan vid elvatiden åkte vi vidare på E22 till Karlshamns kulturkvarter med bland annat ”von Bergens Punschfabrik”. Här var för många trappor så jag kom inte in så vi får nu ta del av Svens intryck:
Vid bussens ankomst till Karlshamn delades passagerarna upp i två ungefär lika stora grupper, varvid den ena gruppen besåg Karlshamns Museum, medan den andra gruppen ägnade sig åt Punschtillverkningen, för att sedan skifta med varandra.
Museet visade sig vara ett synnerligen unikt Stadsmuseum ur den synpunkten att Staden stod endast för lokalerna, medan tillsyn och skötsel av museet skedde helt med hjälp av ideella krafter i form av glada och duktiga pensionärer, kanske något att tänka på för andra museer som för en ojämn kamp mot en knapp ekonomi.
En trevlig och kunnig pensionerad dam, vars namn är Inger Rydberg guidade oss genom delar av museet, och beklagade att hon hade alltför kort tid på sig för visningen, men hoppades på att vi skulle få blodad tand till att återvända dit för djupare studium.
Samlingarna var verkligen av hög klass och ordnade både snyggt och smakfullt, därtill av frivilliga krafter, mycket imponerande.
Utställningen från den berömda punschtillverkningen som pågick i Karlshamn under många år, var inrymd i ett hus snett emot Museet på samma gata, där man kunde genom bevarade utensilier följa tillverkningen, samt rengöringen av flaskor och buteljeringen som utfördes i förvisso enkla men ändå sinnrika maskiner. Buteljeringen sköttes helt av kvinnor, då enligt guiden, män på samma plats snabbt skulle blivit berusade.
Därefter togs vi omhand av en även pensionerad man, före detta brandchefen i Karlshamn Sven Holmberg, som berättade punschens historia, där vi även fick tillfälle att smaka på denna dryck, dock icke tillverkad i Karlshamn.
Beklagligtvis var ingen av lokalerna tillgängliga för rullstolsburna, varför vår vän Henry Sjöman fick avstå från dessa begivenheter, något som Karlshamns stad snarast bör åtgärda.
Så långt Sven Henriksson.
Jag och min assistent tog en solig promenad längs Mieån och tittade på gamla hus….
Vi åkte vidare och passerade den numera danskägda margarinfabriken och strax innan vi skulle lämna Karlshamn såg vi Kristianstadskonstnären Axel Olssons monument över Wilhelm Mobergs utvandrarna Karl-Oskar och Kristina. Dom står och spanar längtansfullt ut över vattnet. Vi tänkte ett tag följa efter. -- Men nej. Det är nog bäst för oss pensionärer att stanna i Svedala, förlåt Oxie…
Och solen sken mellan sommarskyarna…
Färden går som väl är vidare på E22:an österut till Eriksbergs Naturreservat och viltpark där vi började med att äta lunch. En lunchbuffé som bestod av vilt. Så vilt det nu kan bli innanför ett staket, som Torsten sa… Ni har fått ”Stekt färskpotatis, special, patéer på kronhjort och dovhjort, viltsalami på vildsvin och hjort från Eriksberg, vitkålsallad, tomatsallad, olivmix, marinerade bönor, olika sorters bröd och smör, morotsbröd, vatten eller öl, samt kaffe på maten”, sa den danske kocken, Mats-Henrik, som är mer dansk än svensk men tränar på att bli mer svensk! Och nu var klockan tjugo i tre.
Efter denna goda och annorlunda lunch åkte vi runt i reservatet med bussen i gott och väl en timme. Reservatet är vilt och vackert och rymmer många olika djur, bland annat tusen klövdjur. Vi hade ett ”levande lexikon” till guide som heter Bibbi Brorsson, som med glödande entusiasm och grundlig kunskap som flödade ur ett imponerande minne, lotsade oss igenom detta naturreservat som är från 1600-talet och som från början var en stor gård som hette Mara. Gården har en lång och intressant historia. Men 1938 köptes Eriksberg av den kände naturfilmaren och författaren Bengt Berg som gjorde försök med hjortar bland annat. Sedan 1996 ägs och förvaltas Eriksberg av den ideella Stiftelsen Skogssällskapet som bildades 1912 för att främja skogshushållning och naturvård. Numera är det en mångfald aktiviteter i form av turism, jakt, fiske, skogsbruk och naturvård i samråd med bland annat forskare. Oj, vad mycket det var…, men jättefint!
Ut på vägen igen. Du undrar väl om solen sken…? Jo då, men just då hade den hittat ett litet dis att skyla sig med.Vi tog E22:an tillbaka till Pukavik, tog höger mot Olofström och efter 8 km tog vi vänster mot Näsum…
Så kom vi ungefär tjugo över fyra till Humletorkan som under åren 1915-59 torkade humle för öltillverkning. Det blev eftermiddagskaffe med tre sorters hembakade kakor. En bulle med mandelmassa - mums, en chokladkaka och så en havrekaka. Åren efter kriget så konkurrerade tyskarna ut Humletorkan. Som mest lämnade torkan ifrån sig cirka 8 ton per år, men det var bara 1-2% av landets behov. Den fungerar nu lite smått museialt med humleodling och ”torkskåp”. Vi kunde köpa färsköl som kom från Uppsala om vi ville. Några ville. Eftersom vi var en dryg kvart försenade och bussällskapet efter oss kom en kvart för tidigt så bunkade det ihop sig lite grand. Ja, så kan det gå… Men solen gassade från en ljusblå himmel med vita molntussar. Vi lämnar Humletorkan strax efter halvsex och när vi passerat Näsum vände vi näsorna hemåt.
När vi nästan stack näsan i Oxie tog Olle Olsson till orda som slutade med välförtjänt Tack och applåd för Torsten och Thomas för en innehållsrik och väl genomförd resa. Och tänka sig vi var lika många med hem…
Strax efter halv åtta landade vi vid Församlingshemmet i Oxie efter en strålande dag. Och solen försökte gå och lägga sig bakom ett knippe mellangrå moln.