Resan till Fredriksdalsteatern och ”Rabalder i Ramlösa”
Av Henry Sjöman

PROGRAM! PROGRAM!
Vi har i Henry en gudabenådad skribent i den här föreningen med förmåga att fånga och skriva ner så mycket mer än vad vi andra upplever på våra resor och kulturaktiviteter. När jag satt och redigerade den här texten upplevde jag mer än jag gjorde på plats i den gröna salongen. Du som nu har hittat hit - ta det lilla lugna och läs en skärmbild i taget - så får Du en uppfattning om vad Du kommer att få se och höra i TV-versionen. Och Du behöver inte ens köpa program!
Sven-Eric Nygren
extra webbredaktör

Vi samlades 19 stycken, en och en i ”bunkavis” vid Oxie Församlingsgård lördagen den 9 augusti 2008 och väntade på en buss. Det är solsken med lätta sommarmoln, det drar lite i vinden men är lagom kallt. I god tid dyker en nytvättad vit buss upp. Det är en Zetra från Schölins buss i Fjälkinge med en fyra, fem år på nacken. Chauffören heter Nisse och han och jag har träffats tidigare. 

Med tanke på tidigare års malörer så var det trevligt att bussens handikapphiss fungerade och att det inte ens regnade och vi kom iväg i tid från Församlingsgården. Sen blev det ”samling vid pumpen”, som någon utryckte det när vi hämtade upp fler resenärer vid PREEM-macken. Tyvärr hände något bakom bussen. Det var Kurt som tog sig fram baklänges i sin rullstol. En liten skråma uppstod, men efter omplåstring av Gunn kunde vi starta resan. Fredrikus von Täby skulle bara veta vilket gott gry det är i t.ex. rullstolsburna. Men det har han tydligen ingen aning om…

Men tiden gick och vi körde vidare sex minuter i halv två mot i första hand Löngatan. Eller var det Lönngatan där det väntade sju personer? Klockan är tjugo i två när vi drar  iväg mot motorvägen och Helsingborg efter att Nisse påpekat vikten av att använda bilbältena.Torsten passar på att hälsa välkomna och berättar om föreställningen, ”Rabalder i Ramlösa”, men avslöjar inte hur det går. Jag förstår honom nu när jag skriver det här! Han avrundade med att säga ”ni får själva fantisera och se vad det blir av det”! Han upplyste om att biljetterna gäller även till museet och parken. På ditfärden var vi 44 och han undrade hur många vi blir på hemfärden…

När vi passerar Landskrona kan vi i dag se Köpenhamn ganska tydligt. Damen som i fjol spillde kaffe två gånger i barmen, drack i år, ja just, dagen till ära, Ramlösa, på burk!
Resan var mycket lugn och skön och man har en fin utsikt från denna höga buss. Och det har gått ganska fort för klockan är bara halv tre när vi kör in i Helsingborg. Torsten meddelar att det finns korgar med kaffe att köpa vid entrén. Han påpekar också att vi efter föreställningen ska´ sno oss till bussen för ”då kommer vi fortare hem”.

Nu passerar vi Olympiastadion och klockan är alldeles strax tjugo i tre och vi är framme vid Fredriksdalsteatern. Kurt och jag får lifta med handikapphissen ner till marken och hela sällskapet får vänta utanför bussen medan Torsten hämtar biljetterna. 

Va´ e´ det vi ska va´ med på?

 Jo, vi ska se ett nyskrivet musikaliskt lustspel av Adde Malmberg och Johan Schildt som heter ”Rabalder i Ramlösa”. Musiken är nykomponerad av Margareta Nilsson. Samtidigt är det ett slags jubileum. Eva Rydberg ”firar” femtio år som artist och femton år på Fredriksdal. Det är mycket som är fyndigt. Dekoren är en exteriör av en paviljong på Ramlösa brunn som snabbt kan ”vecklas ut, likt en blomma", till en läkarmottagningsinteriör. Det ringer i bjällran för tredje gången, vilket innebär att det är tid att börja och det var tur för det var alldeles fullt i den gröna hörsalen. Klockan är sexton och det är bara att sätta igång innan tiden gått för långt!!! 
Ramlösa Hälsobrunn invigdes officiellt den 17 juni 1707.  Handlingen utspelar sig just på Ramlösa Brunn anno 1907. Men hur var det då? Det var strax efter unionsupplösningen, 1905 mellan Sverige och Norge. Folk var fint klädda och åkte gärna till Ramlösa för att ”dricka brunn” och bota allehanda sjukdomar. Brunnsorkestrarna spelade och flaggorna smattrade. Jovisst ja, nu var det kronprinsens födelsedag och i Ramlösa brunn ska den nya paviljongen invigas till hans ära! 

Pang!!!!! Det var tur att mina skor var knutna, annars hade jag hoppat ur dem. Det kom en kraftig detonation som medförde stora skador på vattenådern vilket orsakade att vattnet i den unika brunnen sinade fullständigt och man fick dricka vanligt ”kranavann”. Vilket gästerna, helt ovetande, tyckte var mycket bättre! Men det fick ju inte på några villkor bli känt för allmänheten. Det var laddat för en katastrof!!! Så här i inledningen av lustspelet i detta vegetariska hälsohem, sågs syster Britta i hemlighet placera ut korvar; en i en blomkruka, en i moraklockan, samt resten i brevlådan. Därtill sannolikt mutad av några avfällingar till den gröna dieten. 

Men om vi börjar från början, så kommer här en översiktlig personpresentation:

Eva Rydberg heter i lustspelet Hulda Hansson och är klädd i lila klänning med svart slips och bär runda glasögon. Hennes rollfigurer är husa, trotjänare och passopp till grevinnan Falkenvråk, men dessutom doktor genom ofrivillig förveckling. 

Marianne Mörck/Grevinnan Falkenvråk i vinröd klänning, vit blus, stor svart hatt med fjädrar, stödkäpp med silverkrycka och spräcklig necessär. Krävande gäst!  

Siw Carlsson/Hildur Jönsson i orange klänning med gult krås, stor blommig hatt. Burdus, påstridig gäst. 

Adde Malmberg/Sigfrid Rosenius i svart frack med orange väst. Utmattad disponent. 

Ingvar Andersson/Major Gustaf Spetz i tidstrogen majorsuniform, kask med tofs. Påpasslig Sverige-Norge-fantast med kvarsittning i det förgångna och Brödrafolkens väl. 

Gunilla Poppe/Agnes Spets i stilig klänning som matchade majorens uniform, vit hatt. Vän majorska. 

Siw Erixon/Syster Britta i sjuksköterskeuniform. Klinikföreståndare med tycke för korv och konspiration. 

Hans-Peter Edh/Åke Björk i brunaktig kostym med väst och stop, vit skjorta, slips. Doktor i plastik. 

Toni Rhodin/Sten Helin i rutig tweedkostym i Sherlockholmes stuk, vita halvstrumpor och halvkängor. Upptäcktsresande, expert på tigrar i Afrika. (Om det nu finns tigrar i Afrika? En relik från ”Bröderna Marx”!) Beryktad kvinnokarl. Intresserad av Åsa. 

Kalle Rydberg/Per Persson i röd och vit-tvärrandig tröja och svarta kortbyxor. Vattenservitör och en allmänt klantig sådan. Bär smeknamnet ”Bärfis” med bravur. 

Katarina Elmberg/Majken Rosenius. Röd byxdress, ljusblå blus, röd slips med vita prickar. Självständig dotter till Sigfrid Rosenius ,biodlare. 

Martin Karlsson/Maximilian Falkenvråk. Krämfärgad golfdress, ljusblå skjorta, röd slips och med brun Herbarieväska och fjärilshåv. Förvuxen, velig son till Grevinnan Falkenvråk Kär i Majken.

Christina Wester/Åsa Kvist. Blå klänning och hatt, vit blus, svart band under kragen. Gäst med kärleksbehov. Åsa + Sten = nästan sant. 

Elinor Westin/Greta. Vit servitrisdräkt med tillhörande mössa. Servitris med en liten flirt som sport.

Kristian Nielsen/Herr Bååth. Servitördress. Halvdansk dansare, sångare, rullstolsracerförare.

Jonas Åhnberg/Nisse. Servitördress. Vattenådersprängare, rullstolsdansare, sångare och dansare. Flirtade med Greta. 

Här är en bild på de flesta av resten av ensemblen. Adde får ursäkta - men den linslusen känner väl alla. Fotografen heter Mikael Bohlin, som välvilligt ställt hela sitt bildarkiv till förfogande. Kolla teaterns hemsida. http://www.evarydberg.se/2008.htm

Men vad hände?

Spelet var så elegant ”flätat” så det är svårt att göra inslagen och de snabba replikerna rättvisa. Man missar lätt situationen, gesterna, mimiken, tonfallen och röstlägen, vilka är avgörande i ett lustspel. Skratten från publiken kom rullande som havsvågor, kanske var sjunde våg var starkast…

Lustspelet var dessutom så tät, med korta, perfekt tajmade repliker och med scenförändringar så snabba och eleganta att man intellektuellt inte hann bli färdig med inslaget förrän det nya redan hade börjat. I och för sig kul, elegant och brilliant, men för min gamla hjärna gick det aningen för fort. Jag hoppas att jag är ensam om detta. Som rullstolsburen satt jag långt framme till vänster med ändan i häcken så jag hade en aning begränsad utsikt och därmed insikt. Där ser man min åsikt, så att säga.  

Nåväl. Här kommer ett tappert försök med några axplock bland inslagen.

Om vi börjar med Hulda, som var Grevinnan Falkenvråks passopp, så var det så att grevinnan befallde fram -- den blå klänningen, Hulda svarar med rumpan i väret och huvet i resväskan på sin breaste skånska ”jaataack”, -- den gula klänningen, ”jaataack”, -- båda två ”jaataack”, -- den svarta hatten, ”jaataack”, -- den lilla väskan, ”jaataack”, -- den stora väskan ”jaataack”. 

I läkarmottagningen stod av någon anledning ett undervisningsskelett. Hulda i vit rock, stetoskop och pannlampa började konversera och dansa med detta skelett. Jag var fascinerad av skelettets kroppsspråk och fina plastik. Men det var säkert tillverkat i plast med metalleder. Alltså en helt modern human design. Denna sekvens var upptaktsidén till hela detta lustspel. 

Hildur Jönson, gift med Hönsa Jöns, Skånes största hönsuppfödare, kallades Milda Hildur i Hammenhög. Hildur berättade en rolig historia: ”Vad har en kirurg i snittlön?”. Hildur kallade grevinnan Falkenvråk för grevinnan Spillkråka. Hon var allmänt förarglig, men rolig, som vanligt.  

Så var det då den självständiga, rödklädda Majken.  Hon var rödstrumplös.  Rödstrumpor var ännu inte upptäckta! Hon var dotter till den utmattade disponenten Sigfrid. Men i alla fall, Majken fick många synpunkter på att hon bar långbyxor. Det var ju fortfarande 1907!  Majken steg upp på en stege och lutade sig fram och i den ställningen var det ju bättre att ha långbyxor, ansåg Hildur, konstigt nock, med tanke på hennes ekivoka image, enligt adekvat svensk vokabulär. Majken hade två bikupor. Så det var nära att det osynliga bi som surrade runt och flög efter dofter förirrade sig in under grevinnan Falkenvråks kjolar blev en ganska påträngande bisak. Det var nog tur att där inte fanns nån´ yr ollonborr!

Bikuporna spelar roll när Majken och Maximilian knyter kärlekens band under deras näpna samtal om hans blommor och hennes bin... Det är inte lätt för en blyg, tafatt mammasgosse i kontakten med en attraktiv, självständig ung kvinna. Är det inte konstigt?  

I lustspel så brukar det vara ”kärlekspar”. Jag har nämnt ett ovan. Ett annat är Åsa Kvist och Sten Helin, upptäcktsresande. Kan lätt förväxlas med Sven Hedin.  Åsa vill ta en rullstolspromenad i parken med Sten, som hade båda benen gipsade efter ett olycksfall på altanen till läkarmottagningen. Men Hildur kommer och ”avbryter jakten”. Som hon sa.

Sten och Åsa har alltså ett gott öga till varann. Han har rykte om sig att ha haft en kvinnoaffär i Kapstaden och vara en beryktad kvinnokarl. Men han avslöjar för Hildur att han aldrig har…

Hildur tänder till och vill hjälpa honom och med hjälp av en utbildningstorso skulle Hildur lära Sten att kyssas. Eftersom Sten blundar så ser han inte att Hulda, som smugit sig in, flyttar undan torson och Sten kysser Hulda på mun SMACK sa det… Visst!

Sen kan man ju diskutera om Gretas flirt med servitör och publik gör att det blir två, två och ett halvt, tre eller fyra ”kärlekspar”!? 

Vad hade Sigfrid för sig? Mycket, som att han skulle leta vatten med en slagruta.  Knäppte västen i gylfen. Skulle badda grevinnans bistick, men nobbades brutalt mitt i sin seriösa räddningsinsats! Var ute och smög om natten. Han gick ändå inte in i väggen, eftersom uttrycket inte var uppfunnet! 

Konversationen mellan gästerna i ångbastuskåpen, arombastun, låg på normal hälsohemsnivå. ”Hur é dé mé hälsan och avföringen?” Grevinnan Falkenvråk meddelade ”att förstoppningen släpper!” Major Gustaf Spetz hade ”hört någon fisa Marseljäsen”. Grevinnan Falkenvråk fes och tyckte att det luktade korv. Det tyckte Hulda också. Biet surrade även till i samband med ångbadet i arombastun. Alla skåpen flydde! Kalabalik!

Major Gustaf Spetz kom med armarna uträckta framför sig med pyjamasen under uniformsjackan och sa: ”Jag går i sömnen! Vill ni följa med?” Majoren hittade en korv i en kruka och tände den eftersom han trodde det var en cigarr. Major Gustaf Spets som lever kvar i det militära med unionsupplösningen Sverige och Norge i färskt minne säger: ” Då sätter vi fart på den här pansarvagnen (rullstolen)?”

Herr Bååth, som var med när majoren och majorskan kom in, säger; ”vi ska börja med massage också”. ”En massaker”, gastade majoren, som hör som han vill. ”Jag har varit med om en massaker i Munka Ljungby”. Samtidigt kommer disponenten in med en slagruta och säger ”Mitt herrskap, det blir hagel till kvällen, har jag hört” varpå Spets replikerar skarpt ”inga hagel här inte, utan kulor och krut, på min ära”! 

Ett tåg ankommer till Ramlösa station under stånk, gnissel och visslingar. Doktor Åke Björk som alla väntat så länge på gjorde nu entré och Hulda bjuder honom på en drink som… …hade förväxlats med ett urinprov. Vattnet i Ramlösa var starkt tyckte Åke.

 Hoppsan! Fem över fem blev det helt plötsligt paus. 

Hulda Hansson kom från en veterinärfamilj och var därför bra på att kastrera och i värsta fall avliva!!! Eftersom major Spetz led av utslag på halsen ordinerade Hulda en tratt som, ja, sån som vi sett på skadade hundar... ”Ah, klia maj på näsan”, bad han.För att förvilla bort gjorda misstag så presenteras Åke Björk av syster Britta som doktor Åkerbjörk, filosofie doktor i Lund.

Syster Britta hör att det ska blandas en välkomstdrink och i konspiration så blandar Hulda efter ett tag en rejäl knockoutdrink till doktorn för att han inte ska avslöja att Hulda och Britta gjort sina tabbar. Från medicinskåpet blandar Hulda lite sårsprit, något lugnande, en del avslappningsmedicin, smärtstillande, eter, lite mer lugnande, alkohol och så en burk med färgglada piller

Sen säjer Hulda; ”Varsågod, en liten välkomstdrink! Här på Ramlösa brunn sveper vi glaset på en gång.., så, och så en i andra benet”! Och så gick haspen för Åke. Han hade en fantastisk plastik när han ”drogad” gjorde piruetter på spagettiben, trillade och rullade halsbrytande runt på och under båren, halkade och snubblade ner och uppför trappor i ett hisnande tempo, samtidigt som han sjöng sin fnittriga sluddersång. Han är ju ändå född alldeles i början av femtitalet och inte gjord i plast! 

I Grevinnan Falkenvråks sång om sin goda hälsa ingick en häftig rullstolsdans med sju rullstolar. Det var nästan ett rullstolsrace, som ibland gick på två hjul. Av erfarenhet vet jag att detta är obehagligt, i alla fall när man inte själv kan ta för sig. Det tog lång tid för mig att komma underfund med detta inslag och jag hann inte höra orden i sången. ”Passagerarna” var sjukliga, stereotypa, trötta, likgiltiga, pensionatsgäster som satt skräckslagna i rullstolarna.

Men så här är det nock! På den tiden, 1907, var rullstolar inget hjälpmedel för den rörelsehindrade, utan pensionatspromenadredskap för att underlätta för personalen vid de dagliga promenaderna. Alltså såg vi en speedad grötlunk!? Ett skämt bland flera om vad som händer i en Brunn, som ansiktslera med slanggurkeögon, öl, korv….

Till slut gick vattnet för Hulda när hon skulle gräva upp de journaler hon gömt. Det kom en jättekaskad som träffade grevinnan Falkenvråk som fick henne att ”simma” som en, förlåt, valross, inte dåligt!!! Det var tur att vattnet inte kom när Hulda grävde ner journalerna. Då hade det inte blivit så många kul förvecklingar! 

Det känns som att detta ”referat” inte riktigt ger rättvisa till hur roligt det var, så jag rekommenderar TV-sändningen på nyårsdagen den 1 januari 2009. Men kolla i tablån!

Rabaldret slutade tjugotre över sex med att Greta ger publiken en abrovink medan vädret var blåsigt och skyigt och solen lyste med sin närvaro hela tiden så när som ett svart moln bakom scen ett tag. Torsten räknade klockan 18.53 in resenärerna för återfärden och fick det till 44, faktiskt. Han är bra på att räkna, må man säga. Det var en vacker kväll under hemfärden med många stackmoln med flat undersida medan solen drog sig ned i sin väst. 

Bussen stannade fem i åtta på Lönngatan i Malmö och tretton över åtta är vi tillbaka vid Församlingsgården efter en mycket, mycket lyckad eftermiddag.