Klart som Glas
Av Sven-Eric Nygren

Ett iskallt regn silade ner innanför rockkragen de få stegen till pendelbussen nummer ett vid hållplatsen Johan Möllares vääääg. Kolla själv när hållplatsen ropas upp nästa gång du åker ut till Oxie med den bussen! Det hann gå två bussar i andra riktningen innan vår buss äntligen dök upp i regndiset. Vi som hade bestämt oss för att ta en tidigare buss för att inte missa entrédrinken. Skulle vi missa den idag också? Men dessbättre kom vi fram innan någon av Oxieborna ens hade fått passera barfolket som lockade med vitvinsfyllda pokaler.

Carin hade ordnat så att vi fick sitt vid catwalken. Alltså det bord som artisterna använder för att trippa ut bland publiken. Men kanske var det efter önskemål från Wilgot eftersom han lyckades dra ner en av de nätstrumpade sångstjärnorna i famnen. Men egentligen var det Swen de var ute efter. Han uppvaktades i varje fall ganska intensivt av en av tjejerna redan i showens inledning. Men vem tror ni var nästa manliga objekt? Min vanliga blygsamhet förbjuder mej att avslöja namnet - men just i denna stund sitter han säkert framför datorn och försöker hämta sig från överfallet. Han blev infångad med hjälp av en boaorm. Alltså en sån´ där fjäderboa som variteartister brukar svepa om sej på scenen. Det var med nöd och näppe han blev befriad från fångtsredskapet innnan finalen.

Men - man lever ju icke allenast av skådebröd. Det skall alltså till lite julamat också för att överleva. Först en tallrik med ett talrikt sillstim med dekorerad ägghalva. Tätt följd av två rullade laxskivor med hovmästarns sås. Korv och skinka var där också på fatet. Och som avslutning av akt ett, en osttriangel. Sen´ kom där in brun kål med köttbullar och prinskorvar. Knappt att man var rörlig nog att ställa sig i kö för risgrynsgröten och saftsåsen som skulle balanseras med mandelmusslor och hjortronsylt på vägen hem till bordet. Och kaffe fick vi också!

Då blev det show! Åh, vilken show! Två akrobater, Jimmy och Anna, som hängde och svängde runt i vita silkeslakan högt över huvuden varvades med  tre stycken välsvarvade, skönsjungande flickor i nätstrumpor. Också dom över våra huvuden vid honnörsbordet. Det hade gått en maska hos en av dem. Men den hade väl gått när den stackars tösen nödlandat hos Wilgot kan jag tro. Som om inte detta var nog så kompletterades det sjungande gänget med en annan fullfjädrad solist - en tenor som kunde ta de höga tonerna i Adams julsång. Det har man inte hört sen´ Jussis dagar.

Allt var så himla bra - om bara inte ljudteknikern valt att fira julafton just den här kvällen nånn´ annanstans och ställt in ljudnivån så högt det gick innan han gick till sitt julbord. Han borde stannat vid mixerbordet!