Sillasexan den 12 juni
Av Sven-Eric Nygren

Det är alltid lika fantastiskt roligt att infinna sig på Församlingsgården i Oxie och mötas av en festkommitté i full gång med förberedelserna av en ny sillasexa. Tillsammans med Servicegruppen under ledning av Sten-Ove. Redan en timma före första bjudningen var entréhallen full av en förväntansfull publik. Sekreteraren, som den här dagen ansvarade för medlemskontrollen, gick direkt igång med att inventera vilka som redan börjat leta efter de bästa platserna i lokalen. Och Gunn, som beprövad kassör, tog väl hand om insatserna när Janne hämtade in publik i det franska åket. Allt i en gemytlig stämning och med många kramar som välkomsthälsningar. Som utsänd fotograf och reporter blev det bråttom att fånga motiv och ett och annat intervjuobjekt. Jag hann också att vika några servetter och placera ut innnan dagens dansorkester började droppa in! Droppa in var ett understatement för dagen - det hällregnade nämligen hela vägen från Kvarnhjulsgatan, en ilfärd på fem minuter i regnrock och munkhuva. Tur att ingen spanare från lokalpolisen var ute på jakt. Då hade man missat öppningsceremonierna.

Så tar vi ett bocksprång, eller skall vi säja sillahopp, fram till att alla hade bänkat sig och festkommittén börjat bära in fat efter fat med alla varianter av sillinläggningar. Betydligt fler än sex kunde man räkna till. Där kom äggafat med räkor, hackad rödlök och dito gräslök och en skål med den där läckra gräddfilen, du vet. Allt hade tillverkats och arrangerats på ett fantastiskt smakfullt sätt av vår närmaste granne och hovleverantör, Törringelunds restaurang. Hela tiden underhöll Curt Mortén och Maiken oss och höll oss borta från långbordet med den lockande buffén.

Äntligen, äntligen så kom så kvällens hovmästare, Olle Olsson, till tals och bjöd upp till en ordnad promenad längs de frestande faten. Som snabbt tömdes och gav plats till nya i en rent militärisk ordning och reda. När man tänker efter så borde vår festkommitté och servicegrupp ha en egen mässa. Men det glömdes bort när festen närmade sig slutet efter många timmars dans, bara avbruten av en kaffepaus med jordgubbsbakelse.

Alltså, jag älskar sill i alla former. Men det här var något av en gourmetupplevelse. En nästan religiös handling att spetsa den salta sillbiten på gaffeln, doppa den vällustigt i den där goa smeten av gräddfil, vältra runt den i skålen med rödlök och gräslök, dra den under näsborrarna och och lägga den på tungan. Mmmmmm! För att inte tala om matjessillen som fick göra samma djupdykningar i gräddfilen och de andra skålarna innan den gick samma väg. Oh, herre min skapare - sitter jag inte här och blir sulten igen!

Men - det var bara en liten detalj som saknades i denna skånska variant av sillbord - krösnadoppan! I mitt hemland, lite norr om trädgränsen i höjd med Killeberg, ingår alltid lingon tillsammans med saltsill. I barndomshemmet gjorde mor alltid en blandning av sursöt grädde och lingon när det bjöds på "storsill" eller Islandssill - kärt barn med många namn. Men man kan ju inte begära att få allt i denna avstyckade danska provins! Den har ju sina fördelar - förmånen att få vara med i denna uppmärksammade förening vars rykte nu bärs av fram av Internetvågorna, för att bara nämna någon.

Men man lever ju inte bara av bröd, sill och potatis. Det måste ju motioneras lite också efter det lekamliga frosseriet. Överraskningens tid var inte förbi. Vi fick nya ordningsregler för dansen upplästa inför första spelet - det var inte demokratisk dans som skulle gälla. Utan det var damerna som skulle bjuda upp till dans. Nervöst, är det mildaste ordet för stämningen bland de manliga kavaljererna. Man slog blygt ner blicken och petade på en osynlig fläck på pappersduken för att visa hur cool man kunde vara. Men så kom det fram en ängel och man blev uppbjuden - tack och lov. Så höll det på en halvtimme innan damerna tröttnade på nymodigheten och begärde återgång till rollen av eftertraktade danspartners. Och jag kan lova att vi antog utmaningarna - vi kavaljerer som kände oss på mammas gata igen. I god demokratisk ordning så fick damerna behålla sin redan tilldelade bjudrätt, som också blev flitigt utnyttjad.

Slutet gott - allting gott. Men kom ihåg att bocka och tacka - och gärna ta upp en applåd när du möter någon i festkommittén eller servisgruppen på din motionspromenad i Oxie.

Pust och stön - inte för att var jobbigt att skriva men att fortfarande bära på en mage med fyra hörn!

Nu ger vi plats för några fler bilder - och börjar med dagens superba spelemän.

Så uppför man sig mot en gentleman - trots att han är göing (Gunn Brandin)