Kom ihåg Sveaborg 1808
Av Swen Henriksson och Sven-Eric Nygren

De här bilderna av fästningsområdet utanför Helsingfors är av sent datum. Annat var det för 200 år sedan när en anfader till vår sekreterare Marita Nygren, ingick i den svensk-finska militärstyrkan på fästningen. I år uppmärksammas i båda länderna att det är 200 år sedan fästningen kapitulerade för ryska styrkor i en oblodig uppgörelse och som i förlängningen betydde att Finland kom att ingå i det ryska storfurstendömet. Vi har båda en nära relation till Finland av skilda orsaker och i en annan tidsålder. Swen kommer att berätta om de finska krigsbarn som kom att tillbringa flera år i hans barndoms hembygd. Sven-Eric är gift med ett annat krigsbarn som kom att uppleva sina barndomsår i Dalarna. Hennes berättelse om den perioden av sitt liv är publicerat på Internet i ett släktforskningsprojekt. Båda dessa skildringar kan du ta del av här under - eller genom en länk till en hemsida.

Här kommer först Swens artikel.

 De Finska Krigsbarnen!

 Under Finska vinterkriget 1939 till 1940 kom ett stort antal barn i nedre skolåldern till Sverige, av den vällovliga anledningen att skydda dem från krigets fasor, när det väldiga Sovjetunionen överföll det lilla Finland, vårt broderfolk.

Dessa barns situation har alltid fascinerat mig, inte så underligt kanske då jag konfronterades med dem i den lilla landsortskola i Göinge där jag var elev.

Snälla familjer hade tagit emot dem, men jag kan inte minnas att någon familj med egna barn i vår klass även hade Finska barn, de var alltså fullständigt utlämnade utan kamrater, och stoppades på måfå, ungefär efter sin storlek, in i lämplig klass. Ingen av dem kunde ett ord Svenska, de sattes in i en tom bänk och följa med så gott de kunde, räkning och skrivning var någorlunda likartade, och en flicka som troligen var betydligt äldre än vi hade så vacker handstil i jämförelse med våra kråkfötter att  lärarinnan gick omkring till var och en av oss andra och visade upp hennes bok som ett eftersträvansvärt men till synes ouppnåeligt exempel.

Pojkarna minns jag som hårda, oömma och hetlevrade, och var helst pojkar träffas ska de testa sina krafter med varandra, en liten men tuff Finsk pojke brottades med Smedens pojke, den starkaste i klassen, men vid ett hotande nederlag drog han blixtsnabbt fram sin lilla slidkniv för att avgöra kampen. Vi som betittade kampen kastade oss över honom och lyckades vrida den ur handen på honom tills känslorna svalnade.

Det var i och för sig inget märkvärdigt vid den tiden att bära kniv, alla pojkar åtminstone i skogsbygden var alltid knivförsedda, men till skillnad med hur det ser ut i dag ingick det inte ens i vår sinnevärd att bruka den som vapen, däremot var den bästa lärometoden att rätt hantera sin kniv, att oavsiktligt skära sig själv i fingrarna några gånger.

Ofta under årens lopp har jag undrat, hur gick det för dessa barn, hur kändes det för dem när de måste lämna sina föräldrar för en oviss framtid, hur kände de sig när ingen i den nya miljön förstod ett ord av deras språk, vad kände de när de med eller mot sin vilja återvände till Finland, hur togs de emot av sina riktiga föräldrar, om de levde?

Fler frågor poppar upp, hur kände föräldrarna sig, att behöva välja mellan att lämna bort sina barn till en oviss men troligt bättre tillvaro, eller behålla dem och utsättas för bombanfall och alla andra fasor som följer med kriget.

Finska staten krävde förståeligt tillbaka sina barn och ungdomar, okänsligt kan tyckas, hur kände sig fosterföräldrarna i Sverige, och deras barn som blivit som syskon till det Finska barnet, när det skulle återlämnas?

Mina frågor aktualiserades vid två tillfällen nyligen, det ena var ett skakande TV-program som visade människor i 70-80 årsåldern, som av olika anledningar fått stanna i Sverige, eller återvänt hit, hur de under en bussresa åkte till Finland, och återsåg sina forna hemtrakter och släktingar, en känslomässigt oerhört stark upplevelse.

Det andra tillfället var när jag fick förmånen att läsa en god väns egenupplevda berättelse som Finskt krigsbarn, hon heter Marita Nygren, är medlem i PRO-Oxie samt dessutom föreningens eminenta Sekreterare. Hennes berättelse är gripande men samtidigt osentimental, och bibringar läsaren en mycket god bild av de svårigheter men även glädjeämnen som mötte en liten flicka, en stor fördel hade hon eftersom hon var Finlandssvensk, och alltså både förstod och kunde tala Svenska.

Det är min önskan att denna intressanta verklighetsskildring införs på PRO-Oxies Hemsida, så att flera kan få ta del av den.

Sven Henriksson

Krigsbarn berättar

 Klicka på rubriken ovan och ta del av den