Av Sven-Eric Nygren
Det var en gång en liten tuva som inte hade fått plats på hölasset. Nu ville den hämnas ...Och välta hela lasset. Det var väl så det kändes för alla inblandade vecka 42.Här är historien.Det handlar faktiskt om en sagolikt grym vecka för ordföranden och kommittébasen för Festkommittén. Och flera med dem. Planeringen för höstens fest den 16 oktober med god mat och dans hade avslutats för länge sedan. Då noterar Britt Mörnhag i kommittén att lokalen var upptagen för annat ändamål. Utsålt! Maten beställd. Likaså Liljas orkester. Vad göra? Tja! Man tar det lilla lugna, som skåningar gör. Metodiskt går man igenom alternativen. Ett efter ett faller bort - endast skolmatsalen på Oxievångsskolan återstår. Där möts man av stora famnen av skolledningen. Stor, fin lokal - och till halva priset. Då hade kommitténs ledamöter genomlidit några sömnlösa nätter och kunde koncentrera sig på att ringa runt till ett hundratal gäster och lämna det glädjande beskedet. Små problem - som att lokalen var befolkad av elever en timme innan insläpp. Och en storstädning av lokalen. På trettio minuter ställer kommittén iordning lokalens bord och stolar. Fixar en garderob av resten av möblemanget. Lägger dukar på borden och Göran, tidigare stadsdelsbas, häktar upp de lågt hängande värmelamporna med "buntband". Som om han visste vad som behövdes i förväg! Undrar vad mer som fanns i byxfickorna!
Transportbilen från Törringelundsköket var redan på plats. Liksom orkesterbilen. Och med en formidabel insats av alla inblandade kunde dagens hovmästare Olle Olsson kalla fram det första långbordet till buffén. Som var delikat. Och riklig. Kycklingspett, rostbiff, skinka med massor av potatissallad, en lång räcka av andra slag av sallader och .... Kan icke komma ihåg allt idag - men allt avsmakades, det vill jag lova.
Trots att allt talade för behovet av en lång, lång avslappning lockade Olle, med hjälp av musikanterna, upp oss till en "kort uppmjukning" på dansgolvet. Som blev en hel timme lång innan det äntligen serverades kaffe och kaka.
Dansen fortsatte sen´ i många timmar och trots att tungan hängde som en extra slips på kavaljererna höll orkestern ångan uppe ända fram till slutminuterna. Utan minsta ansats till pauser. Inte ens höll man inne med gammeldans, häftiga valser och en rivig snoa. Svingen, för er som vet.
Slutet gott. Allting gott. Och ingenting rubbar en rörbockare. Eller en ubåtssvetsare från Kockums. Det är faktiskt kul att se vad två förnuftiga karlar kan åstadkomma tillsammans. Men bakom varje framgångsrik man så står det , som bekant, ändå en förvånad kvinna!!