Text Sven-Eric Nygren
Säkert är många nyfikna på hur den nya motionsprogrampunkten skulle komma igång. När jag stod i duschen sympatiserade ett regnmoln med det strilande varma vattnet. Inga problem - jag skulle ju i alla fall stiga upp. Hustrun låg fortfarande och gonade sig i sängen när mikron signalerade att havregrynsgröten var färdig. Det rostade brödet och det nybryggda kaffet hade knappt avverkats när det började ljusna i öster. Det fanns alltså ingen återvändo. Till den goa sängvärmen. Det envisa uppehållet i regnandet tvingade mej ut i garaget för en sista översyn av det tvåhjuliga pinoredskapet. Höger axel smärtade efter försöket att öka trycket i däcken. Latmasken tillät mej inte att plocka fram kompressorn istället för den antika, handdrivna och förkromade pumpen från förra århundradet,
Väl inpackad i varma kläder, krönta av fjällvandarstället, drog jag vinglande iväg till Oxie centrum där dörren till S-lokalen spärrades av två damcyklar (!) och en herrcykel av COOP-modell. Inte trodde jag att Göran hade gått och bytt upp sej och skulle sitta i sällskap av två damer!? Sanningen kom i dagen när jag välkomnats i dörröppningen av Hjördis och de två herrarna Göran och Bertil. Problemet med de två damcyklarna löstes också när Göran förklarade att han aldrig tog ut sin cykel när det fanns risk för regn. Det var hustruns oväxlade , tåliga vardagscykel som fick stå ut med risken att bli våt.
Av klädseln att döma så var nog aldrig tanken att det skulle bli någon cykling idag. Ett cirkulerande rykte såg dagens ljus dagen efter som sa´att Göran hade tvingat sej själv till lokalen. "Det kan ju komma någon dum jävel som vill cykla - även om det regnar småspik". Så han fick vackert finna sig i att dra iväg med oss i snålblåsten - i sin tunna klädsel. Det senare innebar att han var tvungen till ett "chickenrace" längs 101-an mot Arrie - tätt följd av Bertil - han med COOP-maskinen. Gruppen tänjdes ut som ett gummiband innan ungdomarna i teten upptäckte att man tappat bort halva styrkan.
I Arrie fann vi ett ställe att skula - eftersom regnet bara hade tagit en kortare paus. Och pusta ut. Det gjordes en inspekteringen av utrustningen - i form av cyklar med rostiga kedjor, för lite luft och en massa andra skäl till att det uppstått en lucka på halvannan kilometer i gruppen. På vägen mot Törringe tornade en luftvägg upp sig - motvind med andra ord. Så var allt tekniksnack som bortblåst. Gentlemannen i Göran förbarmade sig över Hjördis´ rostiga kedja och bytte fordon ett slag. Men ingenting hjälpte mot vindgudarnas raseri över de fräcka PRO-arna som trotsade dem.
Rasten vid Törringe kyrka blev lite längre eftersom köparet hittade på en massa anledningar till utbyte av tankar om kommande fröjder (läs körsträckor). Vinden var inte längre något problem så vi rullade makligt fram emot Oxie Vårdhem, Nej, vi behövde verkligen inte någon vård av ömma benmuskler. Jag såg till att Hjördis kom lyckligt hem och kunde för egen maskin masa mej hem medan Göran och Bertil åkte för att "lämna av" i S-lokalen. Knappt räddade undan ett upptornande åskväder. Där man möttes av, har jag fått berättat, av pensionärsrådet som bjöd på kaffe med avec. Nån´ form av bakverk, allså. Vad sitter du och gissa på??
Nu ser vi fram emot att "Värre lär det alltså inte bli". Störtkrukan av för Göran som ställde upp - trots alla handikapp i form av damcykel och i en klädsel som gäller för en värmebölja. Snarare än dagens oväder!