Ursäkta rubriken! Det var ju på Församlingsgården vi firade jul! Men, det som är skrivet, det är skrivet! Som det var årets största och sista tillfälle att träffas i föreningen har redaktionen ställt upp med full besättning.

Vi fick tillfälle att beskåda, fotografera och lyssna till Lucior och tomtar från en närbelägen lekskola, sångframträdande av föreningens "eminenta" sånggrupp och dansa till Två Skåne med Knudan och Håkan.

Som luttrad festarrangör i en annan förening sen´ mitten av 70-talet vet jag vilket arbete som sker i det tysta innan festdeltagarna gör sin entré. Jag smög mig in en kvart innan hela festkommittén började droppa in strax efter klockan 12.00. Ingen visade någon förvåning över att gruppen fått tillökning och jag fick omgående hugga i med det som var tungt att bära, av glöggkartonger, drickabackar och stora rullar pappersdukar. Sen´ fortsatte vi leka "hela havet stormar" när bord och stolar skulle placeras ut. Jag blev snart varse vem som var HSB och vilken som var opponent i gänget. När HSB placerat ut bord i en lång, snygg rad avgav opponenten sitt omdöme. "Inte för att det gör nånn´ting, men den är inte rak, enligt min bedömning." Efter ett par timmar blev HSB och opponenten överens och det var dags att klä borden i röda dukar och dekorera med ädelkvistar som opponenten klippt i någons trädgård på ditvägen! Men så dags hade jag fått en släng av "sjösjuka" och ursäktade mej och åkte hem de 200 meterna för att hämta förstärkning. Min maka, alltså!

Vid återkomsten hade stormen lagt sig! Salen strålade av ljus och festdukade bord. Orkestern på plats och sorlet från publiken lät förväntansfullt. Precis som på julafton klockan tre när Kalle och hans vänner hälsar på. Men nu var det inte några ankor som skulle komma, utan en stor skara små Lucior och tomtar. En härlig grupp av unga sångstjärnor som inte stakade sig på en enda sång. Där satt vi i sånggruppen och undrade hur i all världen dessa små kunde alla sångerna utantill. Och bara sex år! Vi som närmar oss vuxen ålder måste ju stödsjunga med texten framför näsan! Efter framträdandet som Lucior återvände barnen efter en paus, som tomtar, troll, pepparkaksgubbar och alla de andra småfolken vid juletid och fortsatte underhålla oss. Och blev livligt avtackade av publiken och av föreningsordföranden med ett litet kuvert vars innehåll föreslogs bli utnyttjat av lekskolan till barnens nöje.

Då hade sånggruppens dirigent sällat sig till publiken och manade upp sånggruppen till estraden för uruppförandet av det inövade julsångsprogrammet. Jag är inte rätt man att sätta betyg på den julkonserten – men de jag frågat har sagt "Bra"! Och så var det sagt!

Det är ju egentligen inte schysst att berätta om julbordets läckerheter för läsare som inte var där! Så jag nöjer mej med att tala om att serveringen var proffsig. Förrätten kom snabbt som ögat ut på borden, följt av drycker efter tycke och smak. Snart fylldes bufféborden av småvarmt och när det var avätet till sista prinskorven, serverades gröt på bufféborden av dessa fantastiska kökspigor och drängar. Som lök på laxen, eller ljuset i kronan, fick vi kaffe och kakor. Allt detta utan att röra ett finger! Det var verkligen väl förtjänta rosor som delades ut av ordföranden. Inte bara verbala sådana, utan in natura i ännu högre grad.

Bara några ord om Knudan och Håkan – om de nu skulle få ögonen på vår hemsida eller tidningen PROfilen. Synd på så rara ärtor att tiden blev så kort för dem att visa allt de kan av underhållnings- och dansmusik. "Min" dansförening hade lyckan att ha engagerat dem på vår julfest på lördagen innan, där det fanns lite mer tid för dem på estraden. Den som inte svävade på moln istället för på dansgolvet av Knudans riff på gitarren var inte närvarande. Eller när de båda gudabenådade musikanterna briljerade med himmelsk stämsång. Wow!! Men lite smakprov fick vi del av även här på Hemmet i form av stillsam julmusik den här eftermiddagen och deras övriga repertoar på danstillställningar. Ett rykte säjer att de är flitigt inbokade framöver.