Bussutfärd  till Göingebygden 21 september 2006!
Vi hade förmånen av två fantastiska referenter på den här resan. Här under hittar du Sven Henrikssons text och bilder.
Klickar du här>>> ger Henry Sjöman sin version av resan.

Vi embarkerade vår välkända Kiviksbuss med lika välkände Bosse som chaufför vid Preem, prisande vår lycka att ut och åka i ett strålande eftersommarväder, varpå vi fortsatte till uppsamlingsplatsen vid Oxie kyrka för att hämta upp ytterligare några stycken. Alla var på plats i god tid och allt ordnade sig på bästa sätt, då uppenbarade sig ett allvarligt fel. Liften som skulle lyfta upp Daisy och Henry, fungerade inte och stackars Bosse fick slita och jäkta hårt för att hitta felet, som tog c:a en timma att åtgärda, vilket betydde en timmas försening på resan. Allt togs med gott humör vi satt ju bra i våra stolar, vida värre var det för de Damer som väntade vid Lönngatan, men de kontaktades för att inte bli oroliga.

Färden fick sedan ställas direkt till lunchstället som heter ”Bergakungen”, och är beläget vid den natursköna Osbysjöns östra strand. Här undfägnades vi med god och riklig mat bestående av Kyckling med ris.

Kosan ställdes därefter mot Hägghults Diabasbrott, sedan några år kallat ”Svarta Bergen”, som numera blivit en stor turistattraktion, vilket bevisades av att flera bussar och massor av folk trängdes om utrymmet.

Vi mottogs av en guide, Karl-Erik Jönsson, vars idiom såväl som hans äldre släktingar var välbekanta för skrivaren av dessa rader. Han berättade utförligt om hur den säregna Diabasen, även felaktigt kallad Svart Granit, uppkommit genom sprickbildningar i urberget för miljoner år sedan, när magma från jordens inre trängt upp och stelnat till denna unika mineral. Den förvisso finns på några andra platser, men inte alls av den höga kvalitet som finns i Nordöstra Skåne, västra Blekinge och sydligaste Småland.

Sprickorna går alltid i nord-sydlig riktning med några kilometers mellanrum och är oftast några mil långa, där brotten kan ligga på rad i samma spricka eller ådra, som dock endast är ett 50-tal meter bred. 

Vår Diabas har gått på export till hela världen, och namn på brotten som Gylsboda, Immeln, Hägghult, Duvhult och Kräbbleboda, är säkerligen mera kända i USA än i sydligaste Skåne t.ex. Den svarta stenen var ingalunda okänd för våra förfäder, men då i form av s.k. ”Suggesten”, som inlandsisen brutit loss och placerat ut i terrängen och som man sprängde och tillverkade bl.a. gravvårdar av. När de riktiga Diabasådrorna upptäcktes sattes industriell brytning igång med början i Gylsboda, en parallellåder till Hägghult c:a 5 kilometer österut. År 1890 startade man med att skriva kontrakt med två markägare som fick två kronor pr kubikmeter färdiga Diabasblock. Man använde endast fem % av den brutna stenen, resten blev skrot, vilket de enorma skrottipparna vittnar om.

Som ganska liten kom författaren Harry Martinsson att bo i Gylsboda en tid, och i ”Nässlorna Blomma” har han på ett lysande sätt beskrivit denna sin omtumlande tid, och jag citerar ett litet avsnitt: Män i slokhattar växte ur marken. Vart barnen än gingo för att leka öppnade sig avgrundsdjupa stenbrot,t svartmyllrande av män med dynamit i händerna. Deras munnar voro fyllda av eder, sånger och försäkringar. Det dånade om dessa mäns liv. De gingo där nere i stenklyftorna som Klippiga bergens rövare i Inez bok. De borrade in järnkäppar i berget, slog ner dem med släggor och så sköt de. ”Eld i berget!” skrek de och klungade ihop sig i passet. Då dånade det där nere och stationssamhället gungade till. Så var det varje dag, hela dagen. Överallt var förbjudet att gå. Landskapet var uppfläkt och urholkat. Stenbrotten gapade i skogarna. Det luktade kolstybb och olja, vinschångan stod i moln kring vinschhusen. Nästan varje människa skrek: Se opp! Se opp” 

Men tillbaka till Hägghult. Här påbörjades driften år 1900, kvaliteten var prima och som mest hade brottet 16 kranar i arbete. Arbetsstyrkan uppgick som mest till 128 man och under storhetstiden producerades c:a 3000 kubikmeter årligen.

Brottet är numera vattenfyllt med kallt och kristallklart vatten, varför man inte längre kan få en uppfattning om dess gigantiska dimensioner. Det är c:a 70 meter djupt, med 90 meter i djuphålorna.

Stenarbetarna var ett hårt och stolt släkte med unika kunskaper om stens beskaffenhet, som skrivaren har den största aktning för. Samma sak gällde Bergsmederna som kunde härda borren på känsla och erfarenhet, och i status stod de vida högre än vanliga smeder. 

Hjalmar Råstorp, en bildhuggare i Stockholm men född och uppväxt i Göingebygden, prövade under 1960-talet på att arbeta i Diabas, och hans mest kända verk är den väldiga Fabian Månssonstatyn på Hasslö i Blekinge. Han samlade omkring sig ett symposium av konstnärer från hela världen, där den numera världsbekante stenkonstnären Takashi Naraha ingick, en man som numera helt fångats av skönheten i Diabasen.

Bosse styrde sedan bussen mot Tyringe och Kafé 21, där vi serverades kaffe och goda kakor. Och inte nog med de. När vi till synes var klara satte de glada innehavarna, bestående av sjungande Mor med likaså sjungande Dotter och sjungande och musicerande Son, igång med ett, sprakande uppträdande av så väl gamla skillingtryck som modernare melodier, allt serverat med ett smittande gott humör, som syn och hörbart gick hem hos publiken.

När stämningen stod på topp ingick tydligen att locka upp någon ur publiken att göra bort sig på scenen, av obegriplig anledning föll valet på övertecknad som med milt våld släpades upp på estraden och försågs med diverse attribut, en scendebut som dock bäst förbigås med tystnad!

Kraftigt försenade anlände vi till hemorten, men vad har det för betydelse när vi upplevt en sådan toppendag med många skratt på slutet, och allt får vi återigen tacka huvudsakligen Clarie för, som varande Reseorganisatör.

Här är resten av bildreportaget.