Resan till Bornholm den 15 maj 2006

Text: Henry Sjöman. Foto: Torsten Nilsson och Internet (färjan)

Usch! Vad det blåser. Jag vaknade av att vinden ven runt husknuten här på elfte våningen. Men så råkade jag titta på klockan. Tre! När jag sedan gick upp två timmar senare hade det mojnat och det fanns tecken på att det skulle bli ett lämpligt väder för resan över sjön.

Klockan fem över sex, när jag då kom ner på Nydala busshållplats, var bussen redan kommen och vi kom iväg precis 6.15. Busschauffören hette Martin och han visade sig vara en perfekt chaufför denna dag, inte bara för att han körde mycket behagligt, utan även för att han var ”halvdansk”. Hans mor var danska från Köpenhamn

Vi var sex i bussen, förutom föraren. På Lönngatan hämtade vi upp nio medresenärer, vid Oxie kyrka hämtade vi 15 och vid PREEM-Macken tio stycken. Det var tur att inte polisen kom för bussen blev full. Ok, nästan full, sex platser lediga.

Sen tog vi E65:an mot Ystad och strax vi kommit ut på motorvägen hälsade Claire oss välkomna, informerade om reseprogrammet och önskade oss en trevlig resa.

Vi for 8.30 (8.45) över med katamaranen "Willum Clausen" som har namn efter mannen som var en av de tre som befriade Bornholm genom freden i Roskilde 1658.
 

Överfarten tog en timme och en kvart -  lite drygt. Kaptenen sa´ att vi var en kvart försenade men att han skulle ”ge lite mer gas”, 43-50 knop... Han körde in tio minuter. Under tiden fikade vi…

Ja, så körde vi då iland på ön Bornholm som varit en del av det danska kungariket sedan 1000-talet, med undantag av smärre avbrott till Sverige, Tyskland och Ryssland.

Här träffade vi guiden Sven, en man i sina bästa pensionärsår med silver i håret.  Sven var med hela resan. Han talade flytande bornholmska med skickliga inlägg med översättningar till svenska och med ett karaktäristiskt — Ja<a — som en knorr! Framförallt talade han sakta så att jag som skåning kunde hänga med…

Sven började vår sightseeingtur i Rönne, som bär sin ålder med värdighet och som betecknas som öns huvudstad, med ”Store torv” och ”Svenskhusene” som Svenska staten skänkte för återuppbyggnad, totalt 300 hus, 225 till Rönne och 75 till Nexö.  Vi stannade några ögonblick vid den ryske björnen och ”reliefhuset” som var det enda hus som stod kvar efter att ryssarna 1945 bombat Rönne under andra världskrigets slutskede.

Vi fick gissa på ett träd med ljusrosa blommor. Många gissade på Japanskt körsbärsträd men det var det inte utan ett mandelträd som gav 20 kg mandel per år. Så lämnade vi Rönne och åkte längs västkusten genom bokskogen mot Muleby och Hasle.

Hasle är Bornholms äldsta handelsstad med vackra hus och trånga gator. Sven ville inte ta ner bussen i Hasle om det var någon bilist som parkerat lite olämpligt så fick vi vänta en halvtimme på att komma vidare, sa han. Så vi körde förbi i utkanten med fin utsikt över de vackra husen…

Vi passerade Bornholms högst belägna kyrka, Rutsker kirke, som är en av Bornholms 27 kyrkor och ligger 142 m över havet. Sven sa att prästen där hade ”langkjole” med rosenfärgad krage. Man blir ju lite konfunderad. En rödfärgad prästkrage! Men så kom det från Sven – ”det finns ju vita rosor” – Ja<a – … Och jag kom plötsligt på varför Prästkragarna, Leucanthemum vulgare, i Sverige heter just Prästkrage!!! Hm.

På vägen mot Hammers hus gjorde vi en avstickare åt vänster ner till Vang som är känt för sitt stenhuggeri. Trakten visar rester från en tidig stenindustri. Vid hamnen låg en del exempel på det fina arbete man gjort som stenhuggare under tidernas gång. Här hade även varit många fiskare men nu var fiskerinäringen på bommen och man byggde radhus på hamnens kajer. Man hade ”båten på gården och havet till trädgård” som Sven sa… – Ja<a –…

Sven berättade att ”det är farligt att vara ute på Bornholm om natten eftersom det finns vilda tulipaner”. Dom var gula och vackra där dom stod så fint vid vägkanten. Jag fick intrycket av att dom såg ganska fredliga ut. Han, Sven, hade en underfyndig humor så jag trodde ett bra tag att han menade maskrosor… Förresten är Maskrosen min favorit. Den är tekniskt begåvad och ger sig aldrig!

Så kom vi då till Hammers hus som är Nordeuropas största borgruin och är från 1200-talets mitt. Den var centrum för förvaltningen på Bornholm under drygt 400 år och spelade länge en stor betydelse för öns politiska historia. Blev fridlyst 1822.

Så fortsatte vi på vackra vägar längs Östkusten mot Sandvig, Allinge, Sandkås och Tejn. 

Vi passerade Bornholms konstmuseum som är byggt 1990 och var strax i Gudhjem.

Mitt i Gudhjem ligger restaurant ”Brøddan” som vi kom till vid halvettiden Vi tre som har äran av att åka rullstol fick ta vägen genom köket och känna den nära doften av god dansk mad. I denna ”familjerestaurang” blev det en färggrann och smakrik dansk Buffé med fire slags sild, Forskeleig Salat, Skinka/Rostbœf, Varm Fleskesteg, Kylling, Hakkebøf, Lasagne, Glaseret skinka, Ost, bröd och som dessert Varm œblekage med softice. Jag kom att tänka på sagan om pojken som åt i kapp med jätten, han med väskan innanför tröjan, Du vet…

Strax efter start presenterade Sven ”Apornas skräck”. Det var ett träd här i Gudhjem som hade jättestora barr och med kottar stora som rugbybollar. Sånna träd finns inte, eller?

Gudhjem som i dag har 800 invånare var från början ett fiskeläge med tre hamnar, nu är det två. Här ligger många vackra hus i trånga gator. Gudhjem är i dag uppskattat av konstnärer för sitt speciella ljus. Öns store konstnär Oluf Høst, avliden 1966, fick 1998 sitt eget museum i Gudhjem. Han jämställs med Anders Zorn och Carl Larsson.

Vi stack inåt landet och vid tvåtiden kom vi till Österlars rundkirke från år 1150 och som är den största av Bornholms fyra rundkyrkor. För 10 danska enkronor kan man gå in. Kyrkan har varit och är under restaurering och hade just öppnats igen för allmänheten den dag vi var där. Intill låg en mycket vacker rödmålad fyrlängad prästgård med svart korsvirke. Enligt Sven så var det den enda prästgård där prästen fortfarande bodde i gården. ”Dagens präster har lägenhet i stan.” Till gårdarna hör mycket åkermark.

Rätt som det var passerade vi en Nalle i trä som stod på sina bakben. Va ä´dé? Han var nog över två meter hög. Jo, ”det var världens fineste Nalle”, det påstod Sven i alla fall…

Vi åkte i lagom takt genom det vackra småkulliga månggröna bornholmska landskapet medan Sven berättade om Bornholms historia i krig och fred. Andra världskriget har satt djupa spår i Bornholmarnas själ. Ett trauma.  Bornholm var det sista landområde i världen som fick fred.

Sven påminde oss flera gånger om det starka klara ljuset och det medelhavsblåa havet.

Strax efter klockan tre var vi så tillbaka i Rönne och farbror Sven tackade för en fin dag och med tacksamma applåder från oss försvann han ur vår åsyn. Med en och en halv timme till avresa med Willum gick vi till en gemensam fika i Kvickly Snellermarks Köbcenter med kaffe, apelsinkage och piskefløde.

Att åka buss med rullstolar kan innebära lite äventyr. När Martin efter överfarten skulle ta in rullstolarna i bussen så var det en bil med släp som ställts bredvid bussen. Som väl var hade dragstången hamnat precis framför hissen så att hissplattan fick plats. En rullstol fick precis plats vid dragstången mellan släpet och dragbilen. Bilföraren stod med skräcken målad i ansiktet när de tre rullstolarna, en i taget, med någon centimeters marginal strök förbi hans Mercedes. En eloge till Martin!

Klockan 17.15 for vi alltså över Södra Östersjön med herr Willum till Ystad och vidare till Oxie och Malmö med lämplig utdelning av passagerare på fyra ställen. Klockan var väl halvåtta, åtta…

Snipp, snapp snut, så var denna vackra och trevliga resa slut!

Här är fler bilder från Torstens kamera