Resan till Fredriksdal och Bröderna Marx
Av Henry Sjöman

Och så kom då helt plötsligt lördagen den 11 augusti 2007. Det var den dan´ då regnskurarna hade tagit kölappar. Skurarna tog en välbehaglig paus medan vi väntade på bussen. Men så snart bussen syntes började det duggregna lite smått, så där. Ett stänk här och var på "stekpannan". Just vid Oxie kyrka var det elva förväntansfulla resenärer som skulle till Helsingborg och Fredriksdalsteatern för att se "Den stora premiären" som är en hyllning till Bröderna Marx. Resten hämtades i Malmö och på PREEM-macken i Oxie. Vi var 36 resenärer.

Nåväl, vi var inte framme ännu. Med omtanke om oss "hjulbenta", alltså vi som begåvats med rullstol eller rollator, så satsar föreningen vällovligt på bussar med handikapphiss. Men, läs och häpna! Precis som vid resan till Göinge så hängde sig hissen. Förmodligen trivdes den ute i det lagom kalla duggregnet.

Vår chaufför heter Håkan och han kämpade hårt med telefon och knickar hit och dit. Men icke, sa Nicke. Hissen vägrade att ta sig in i bussen igen. Plötsligt fick vi reda på att en ny buss var på väg. Så efter fyrtiofem minuter dyker det upp en gröngöling från Stadstrafiken i Lund. Den var grön och så gott som ny. Den påstod själv att den var intelligent. Men det märktes inte. I en broschyr står att den dels talar om för föraren när han kör för fort, dels att det skulle gå jämnare. Ja, ja. Jämt och jämt. Själv föredrar jag intelligenta förare. I alla fall när det gäller turistbussar.

I allt det här höll vår reseledare Torsten Nilsson hög svansföring och klarade svårigheterna med glans genom bra information och glada tillrop. Väl iväg hälsade han oss välkomna till en trevlig eftermiddag.

Vi kom iväg cirka en timme försenade och vi hade väl åkt en knapp minut när en av resenärerna blev kaffetörstig. Lagom vid T-korset vid Observatoriet, när hon hade slagit upp kaffet i muggen, gjorde bussen en kraftig inbromsning och kaffet hamnade i ansiktet och rann neråt… Inte nog med det. Vid Landskrona blev hon kaffesugen igen och slår upp kaffet. Under tiden har vi hamnat i störtregn med minimal sikt. Bussen tvärbromsar och kastar sig ut i vänsterfilen. Kaffet hamnar åter i ansiktet och rinner naturligtvis ner i barmen som doftade kaffe flera timmar efter… Osökt infann sig komiken nästan i förtid!

En av fördelarna med att bli försenad är att vi kom strax innan föreställningen som började klockan sexton. Det hanns inte med någon fika, så en del fick äta sig igenom de första tio minuterna. Sedan kom regnet med första uppehållet - i föreställningen alltså. Publiken letade fram vad de hade av regnskydd och föreställningen fortsatte hur elegant som helst.

"Den stora premiären" handlar om en teater, "The Central Park Theater i New York 1935", där ägaren har "gått bort" och änkan söker en ersättare, både för det ena och det andra. En Maffioso dyker upp och gör anspråk på teatern eftersom han påstår att ägaren spelat bort teatern till honom. Denne Maffioso var ingalunda långrandig men väl kritrandig med tjusig maffiosohatt, vit slips, skrovlig whiskyröst, ett "gnisslande" skratt och en stilenlig sminkning. Don Calzone är namnet på Johannes Brosts gangsterfigur. Teatern ska rivas för att ge plats åt en boxningsarena. Jakten på Teaterdirektörens senaste testamente med hans "sista vilja" har börjat.

I denna varma hyllning till Bröderna Marx av Åke Cato och Mikael Neuman heter Groucho; Kapten Spoling,
Chico; Ravelli och spelar advokat och
Harpo; Charlie, även han/hon advokat. I England är Charlie även ett flicknamn. I pjäsen var Charlie den avlidne teaterdirektörens hemlige son. Det var klurigt.

När det gäller rollgestaltningen så är dom suveräna var och en i sin roll. Chico / Ravelli är ju en pianist som jag gillar skarpt, spelad av Kim Sulocki. Tyvärr kunde jag inte se honom från mitt håll, när han spelade, men det lät som playback. Hoppas att jag hadde fel. Jag tror han spelade "Piano concerto; no Ravel, just Ravelli - Ravelli"… Eller så var det nåt annat.

Kapten Spoling / Ola Forssmed hade en underbar plastik, eller så kallad rörelse, väl i klass med originalet, med en flasighet som elegant föll på plats genom en perfekt timing..

Charlie / Eva Rydberg är för mig en perfekt kvinnlig motsvarighet till Harpo med stora likheter i utseende, mimik och gester. Visst är det väl så att Harpo är stum. Men så inte riktigt Charlie. Charlie "hade en sån räli dialekt". "Det reder sig nock" är en stum förväntan som talar sitt tydliga språk. Världen hade nog sett bättre ut om "vissa hade kunnat hålla truten", enligt Charlie.

Nu ska vi hämta regnkappor sa Patricia Chesterfield / Ing-Marie Carlsson, och så blev det helt plötsligt ett nytt uppehåll - i föreställningen, alltså. Efter bara några minuter kommer truppen in på scen i negligé!!! Fast vid närmare eftertanke så var det nog genomskinliga regnkläder. Smart, för deras rollkläder syntes väl i alla fall. Starkt gjort att avbryta i en (skval)komedi för att sen direkt återta greppet och tempot…Det var bara Don Calzone som fick ha paraply. Han skymde nämligen inte sikten…

Vid ett annat uppehåll flaggades det för paus. Men det fortsatte att regna! En annan trevlig typ var Rufus Stilton / Christer Söderlund som spelade den avlidne mannens advokat och man kom osökt att tänka på "Grevinnan och Betjänten" när han med små, men olika, varianter gjorde sina snubblande entréer.

Om man nu nödvändigtvis skulle peka på en höjdpunkt så tycker jag den där med spegeln utan glas. Mycket skickligt gjort. Jag har för mig att jag sett nåt liknande i deras filmer.

Och så var det det här med barn. Mia Poppe, dotter till Nils Poppe spelade aktris med namnet Connie McDonald. Kalle Rydberg, son till Eva Rydberg spelade aktör och hette Jimmy Cooper. Var ska sleven va, om inte i grytan? Till sist var det dom som fick driva teatern vidare… O, djupa tanke!

Det är nåt visst med den 16 man starka ensamblen på Fredriksdalsteatern. Man har trevligt både dit, väl där och hem. Alltid händer det nåt. Eftermiddagen blev en välstämd hyllning till Bröderna Marx. Årets föreställningar är nu slut, men vill Du se den så kommer den i TV framöver. Kolla i tidningen.

Och skulle Du tycka att den är torr i rutan så var den absolut inte det när vi var där.