2011-12-19

Socialdepartementet
Registrator
103 33 Stockholm

Rätten att få åldras tillsammans -
Ds 2011:33

Pensionärernas Riksorganisation (PRO) har beretts tillfälle att lämna synpunkter på departementspromemorian "Rätten att få åldras tillsammans".

Vår organisation har länge kämpat för att makar inte ska tvingas flytta isär bara för att en av dem behöver komma till ett särskilt boende. I promemorians underrubrik formuleras tydligt och klart vad det handlar om, nämligen skälighet, värdighet och välbefinnande inom äldreomsorgen.

Den ändring av socialtjänstlagen som föreslås genom att föra in en ny paragraf i 4 kap 1 b§ stödjer vi följaktligen. Förhoppningsvis ska den leda att äldre människor som under många år levt tillsammans inte ska tvingas att skiljas åt i sitt boende.

Som framgår av betänkande ger en hel del kommuner redan i dag möjlighet till parboende, åtminstone i vissa fall. Det är dock ganska få som begär att få fortsätta bo tillsammans på detta sätt. De kommuner som påstår att rätten till parboende blir för dyrt eller leder till att en massa platser på äldreboenden tas i anspråk av personer som inte behöver den hjälp och omsorg som gäller för att få flytta dit, har helt enkelt fel.

De allra flesta väljer att bo på skilda håll, därför att det ofta upplevs som den bästa lösningen. För den som inte behöver en plats på ett äldreboende kan dess miljö kännas främmande. Det blir då bättre att samvaron upprätthålls genom täta besök på boendet.

I promemorian diskuteras olika alternativ för parboende. Naturligtvis är inte alltid det bästa alternativet att få dela en liten enrumslägenhet. För många kan det vara bättre att få bo nära varandra, kanske i samma korridor, istället för en gemensam lägenhet. Det viktiga för dem kan vara vetskapen att maken/ makan finns i närheten. I rapporten ges ett exempel på en möjlig lösning där den ena bor i ett demensboende och den andra i en vanlig bostad i samma fastighet. Samtidigt är det många som vill dela lägenhet. Närheten kan vara att få somna och vakna tillsammans.

När olika alternativ för parboende skapas får inte enskilda hänvisas till det alternativ som för stunden är bäst för kommunen. Mot bakgrund av vår kunskap om kommunernas ambitioner känner vi en stark oro för att parboendegarantin inte kommer att utvecklas som den är tänkt utan i stället blir en lösning där paren kan få bo lite närmare varandra men inte som ett riktigt parboende. Alltför många goda förslag har slutat i halvmesyrer när de möter den praktiska verkligheten.

Det är viktigt att begreppet sammanbo i 1b§ definieras som att leva i samma lägenhet eller i en sådan närhet som makarna önskar.

En annan viktig fråga är vad som händer när den make/maka som har biståndsbeslut för boendet avlider, eftersom den efterlevande inte får besittningsskydd för lägenheten. Även här bör olika alternativ skapas. Vad som dock måste framgå är att den efterlevande ska få bo kvar om han eller hon önskar det. Vi vill inte läsa rubriker om nittioåringar som tvingas flytta för att de inte uppfyller kraven för att få bo kvar. Den efterlevande har också i många fall nått den åldern då det inom kort blir aktuellt med ett särskilt boende.

Det är långt ifrån alla som vill bo kvar. Den som känner sig pigg och inte har behov av mer omfattande omsorg önskar säkert ett mer passande alternativ. Vad som är viktigt är att det finns sådana alternativ. Det kräver en god planering från kommunens sida.

Vi vill avslutningsvis lyfta fram att det behövs en ordentlig satsning på äldres boenden. Antalet platser på särskilda boenden fortsätter att minska. Allt för få trygghetsbostäder skapas. Ska äldre kunna erbjudas goda boendealternativ både i samband med parboende men också i övrigt, måste denna negativa utveckling vändas. De stimulansmedel som erbjuds kommunerna räcker uppenbarligen inte till.

Huvudsakligen är detta ett kommunalt åtagande men staten måste också ta ett större ansvar, annars riskerar boendefrågorna bli ett mycket stort problem om några år.

PENSIONÄRERNAS RIKSORGANISATION

Curt Persson                                                                          Guy Lööv
Förbundsordförande                                                              Ombudsman