Finansdepartementet

103 33 Stockholm

Pensionärernas Riksorganisation (PRO) har beretts tillfälle att avge yttrande över Långtidsutredningens huvudbetänkande (SOU 2008:105). PRO får med anledning härav anföra följande.

Det centrala temat för Långtidsutredningen 2008 är möjligheterna att främja en god tillväxt och en god levnadsstandard. Utredningen utgår från ett bas­scenario som omfattar tiden fram till 2030. Scenariot bygger i princip på att de senaste decenniernas utveckling består. Det utgår från att skattesatserna är oförändrade i förhållande till respektive skattebaser, vilket räcker till att finansiera en oförändrad standard i de offentliga verksamheterna.

Utredningen ger en ganska positiv bild av den framtida ekonomiska utveck­lingen.  De huvudsakliga resultaten av beräkningarna är följande

- BNP växer i genomsnitt med 2,2% per år mellan åren 2005-2030. Det är samma genomsnittliga tillväxt som mellan åren 1980-2005.

- Hushållens privata konsumtionsutgifter antas växa med 3,1% årligen, alltså snabbare än BNP. Den offentliga konsumtionen antas däremot växa svagt med 0,7%.

 De offentliga finanserna bedöms enligt basscenariot vara hållbara på lång sikt. En förutsättning för att detta antagande skall kunna uppfyllas är att omfatt­ningen och kvaliteten i de offentliga verksamheterna är oförändrade. Blir så fallet finns inget utrymme att utveckla välfärdstjänsterna utöver dagens nivå.

Utredningen konstaterar dock att en oförändrad standard inom den offentliga sektorn inte kommer att motsvara medborgarnas förväntningar när levnads­standarden ökar i övrigt. PRO instämmer i den bedömningen.

Kostnaderna för välfärdstjänster har hittills historiskt ökat mer än vad som enbart har motiverats av befolkningens utveckling och sammansättning. Det är alltså troligt att med­borgarna kommer att efterfråga en ökad omfattning och kvalitet på de tjänster som den offentliga sektorn finansierar. Det kräver ökade resurser till den offentliga verksamheten.

Långtidsutredningen utgår från skattekvoten 2008. PRO vill påpeka att denna förutsättning inte gäller längre på grund av de skattesänkningar som genom­förts fr o m år 2009. Skattekvoten för år 2008 måste återställas för att ned­dragningar i de offentligt finansierade verksamheterna inte skall behöva göras. Skattekvoten för år 2009 är c:a 46% av BNP, vilket inte är tillräckligt för att ens klara oförändrad standard mot bakgrund av den demografiska utveckling vi står inför. För att återställa skattekvoten för år 2008 krävs att den höjs med c:a 1,5 procentenheter.

I fråga om konsumtionsutvecklingen kommer enligt utredningen den privata delen öka med 3,1% årligen medan den offentliga ökar med blygsamma 0,7%. PRO menar att denna fördelning inte bör anses given. Den kan naturligtvis viktas om så att en större andel tillförs den offentliga sektorn, vilket motsvarar medborgarnas önskemål när standarden i övrigt ökar. Hur stor andel av utrymmet för konsumtionsökningar som skall tillföras privat respektive offentlig konsumtion är en politisk fråga. Resurser förutsätts ju finnas.

Behov av ökade offentliga resurser efter 2020

Den demografiska utvecklingen som Sverige står inför kommer att sätta press på den offentliga sektorn, Sveriges befolkning kommer att ha ökat med c:a 870 000 invånare till 2030. Bara c:a 75 000 av dessa kommer att vara i arbetsför ålder. Färre skall betala för allt fler.

Efter år 2020 uppnår de stora årskullarna födda på 1940-talet 80-årsåldern och blir därmed mer vårdkrävande, vilket utsätter den offentliga konsumtionen för ökade påfrestningar. Frågan är om man kan tillgodose dessa ökade krav med oförändrade skattesatser. Långtidsutredningen finner att det föreligger begrän­sade möjligheter att öka skatteintäkterna som andel av BNP. Utredningen menar att det krävs ökad privat finansiering för att möjliggöra en utveckling av välfärdstjänsterna utöver dagens nivå. Efterfrågan av välfärdstjänster kommer att öka mer än vad som är möjligt att tillgodose inom ramen för dagens skatte- och välfärdssystem. Utredningen föreslår därför att det tillsätts en parlamen­tarisk utredning som får till uppgift att ta fram förslag på former för en ökad privat finansiering av välfärdstjänsterna.

PRO avstyrker att det tillsätts en utredning med syfte att öka privat finansiering av välfärdstjänsterna. Dessa bör finansieras solidariskt. En ökad privat finansiering leder till negativa fördelningseffekter och fördjupar klyftorna i samhället. Välfärdstjänster skall fördelas efter behov och inte efter betalnings­förmåga.

PRO menar att det finns vissa möjligheter att öka skatteuttaget. Medborgarnas vilja att betala för välfärdstjänster med skatter är hög. I en undersökning som gjorts av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) angav 9 av 10 svarande att de föredrar ökad kvalitet inom äldrevård, skola och sjukvård framför sänkt skatt. Drygt 8 av 10 kan tänka sig att betala högre skatt för att förbättra kvaliteten i sjukvården för alla. Siffran för äldreomsorg och skola är nästan lika hög. Det finns alltså en bred upp­slutning för att välfärdstjänsterna i huvudsak skall finansieras solidariskt och att medborgarna är beredda att avstå mer av inkomsten för att förstärka kvaliteten om resurserna används till just detta.

PRO anser därför att det finns visst utrymme för att höja skattekvoten för att finansiera en kvalitetshöjning av välfärdstjänsterna. Dessa nya resurser bör i större utsträckning än idag specialdestineras till äldreomsorg och äldresjuk­vård.

PRO bedömer det dock inte vara möjligt att lösa välfärdens långsiktiga finansiering genom stora skattehöjningar.

De resurser som krävs för att finansiera den välfärd som svarar mot med­borgarnas behov och önskemål kan bara åstadkommas genom att fler arbetar längre så att skatteunderlaget ökar. Det krävs en arbetspolitik och inte en skattesänkningspolitik. Några ytterligare skattesänkningar i likhet med dem som genomförts under senare år finns det inte utrymme för. Det skulle allvarligt undergräva finansieringen av välfärden.

PRO vill framhålla att de sänkningar av inkomstskatten – s k jobbskatteavdrag – som genomförts från och med år 2007 är orättvist fördelade. Skatte­sänk­ningarna kommer endast de som nu är förvärvsaktiva till del. Pensionärerna ställs utanför. En sådan skattepolitik fördjupar inkomstklyftorna mellan gene­rationerna. PRO kräver lika skatt vid lika inkomst.

Det är också viktigt att produktiviteten ökar också inom offentliga tjänster. Det är viktigt att understryka att det är ökad produktivitet inom de skatte­finan­sie­rade verksamheterna – oavsett om de är offentligt eller privat ägda – som ökar de offentliga resurserna och inte produktivitetsökningar inom näringslivet eller samhällsekonomin som helhet. Produktivitetsökning som äger rum inom de skattefinansierade verksamheterna ger möjlighet att få mer offentliga tjänster för pengarna.

Arbetsutbudet

Helt avgörande för möjligheterna att finansiera välfärden på en nivå som motsvarar medborgarnas krav är att arbetsutbudet ökar. Problemen beskrivs väl i betänkandet. Inträdet på arbetsmarknaden sker sent och åldern för utträde från arbetsmarknaden sker ganska tidigt. Åldern för utträde från arbetslivet har dock under de senaste åren ökat något. Men medellivslängden har ökat mer än den yrkesverksamma tiden. Tiden som pensionär har alltså förlängts. Det nya pensionssystemet innehåller drivkrafter att arbeta längre. Dessa incitament i pensionssystemet och det förhållandet att förbättrad folkhälsa lett till att medel­livslängden ökat talar för att utträdet från arbetslivet fortsatt kommer att senare­läggas. Den faktiska pensionsåldern har på mindre än 10 år höjts från 59 år till 61 år och andelen mellan 60 och 64 år som arbetar har ökat från 46% till

i dag drygt 60%, Den utvecklingen torde fortsätta. För att en sådan utveckling skall komma till stånd måste investeringar i förbättrad arbetsmiljö och arbets­organisation göras så att anpassningar sker till de äldres förutsättningar.

En viktig fråga för arbetsutbudet är invandringen. Den svarar för den huvud­sakliga befolkningstillväxten och har en avgörande betydelse för ökningen av antalet personer i yrkesverksam ålder.  Utan en nettoinvandring på en hög nivå kommer antalet personer i åldersgrupperna 20-64 år att minska under den närmaste 30-årsperioden. Det måste skapas bättre förutsättningar för invand­rare att få arbete. Det finns annars risk för att sysselsättningen minskar i stället för att öka.

PRO menar att genom åtgärder som leder till att debuten på arbetsmarknaden tidigareläggs, utträdet från arbetsmarknaden senareläggs, nettoinvandringen upprätthålls på en hög nivå och arbetsmiljö och arbetsorganisation förbättras så bör det vara möjligt att fler arbetar under längre tid. Den genomsnittliga längden på arbetslivet är nu c:a 30 år, En förlängning av livsarbetstiden med ett år innebär c:a 100 miljarder i ökade inkomster. Kan livsarbetstiden öka med 2-3 år skulle de offentliga finanserna stärkas så att det blir möjligt att förbättra väl­färden till en nivå som motsvarar medborgarnas krav utan att skattesatserna höjs.

Stockholm den 19 mars 2009

PENSIONÄRERNAS RIKSORGANISATION

Curt Persson                                   Lars Bergendahl

ordförande