Sedan årsskiftet har vi en ny lag i Sverige som kommer att ge många människor ett starkare skydd mot diskriminering. Regeringens mål är att ingen ska behöva utstå diskriminering på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell läggning. Sedan finns diskriminering på grund av ålder också med.

Till skillnad från all annan diskriminering är åldersdiskriminering något du enligt lagen bara kan drabbas av på jobbet. Samtidigt finns så många undantag att ingen i praktiken vet vem det berör.

Hur åldersdiskriminering ser ut och om någon faktiskt kommer att kunna få hjälp av lagen vet regeringen inte – de har helt enkelt inte tagit reda på det.

Vi vet att människor i dag särbehandlas negativt på grund av ålder även utanför arbetslivet och vi kan visa en rad exempel på när det sker – där det bara handlar om att de är ”för” unga eller ”för” gamla.

Det finns i dag inget om hindrar hyresvärdar, sjukhus, kommuner och många andra att godtyckligt stänga ute vissa åldersgrupper. Det har inte förändrats vid årsskiftet. När vi tillsammans granskat åldersdiskrimineringen i vår rapport ”Den bortglömda diskrimineringen”, hittar vi en rad exempel där personnumret spelar större roll än vem personen är.

Om ett bostadsbolag bestämmer sig för att till exempel personer under 30 år inte är välkomna att bo hos dem har de all rätt att införa ett sådant förbud.

Ett landsting kan godtyckligt sluta kalla personer över en viss ålder till cancerundersökningar, trots att de undersökningarna kan förlänga livet med flera år för många. Att alla ska behandlas lika oavsett ålder är inte ens ett krav för en av vår demokratis grundbultar, de folkvaldas församlingar, där det fortfarande finns skriftliga regler som ger människor olika makt beroende på hur många år de har levt.

Vi vill inte nödvändigtvis säga att dessa exempel är diskriminering. Vi vill peka på att åldern spelar roll även i de delar som den nya diskrimineringslagen än så länge inte reglerar. Problemet är att ingen i dag vet hur utbredd åldersdiskrimineringen är i samhället och vad en ny lagstiftning måste skydda mot.

Anledningen till att vi har fått dagens udda konstruktion hävdar regeringen är på grund av att de just inte vet hur diskrimineringen ser ut, alltså är det problematiskt att lagstifta om det. Ändå görs ingenting för att ta reda på det.

I dag vet vi mycket om hur det går till när människor diskrimineras på grund av till exempel kön, etnisk tillhörighet eller funktionshinder. Vi vet också mycket om hur vi motverkar diskriminering, vilket är en förutsättning för att vi ska kunna stifta lagar och sätta upp regler som faktiskt motverkar diskrimineringen.

När det kommer till åldersdiskriminering kan de avhandlingar, utredningar, kunskapsöversikter och granskningar som har gjorts räknas på en hand. Det enda vi egentligen är säkra på är att ålder spelar roll på fler håll än bara i arbetslivet och utbildningsväsendet.

Sverige är sista land i EU med att införa kravet om att åldersdiskriminering i arbetslivet ska vara förbjudet enligt lag. Det tog åtta år.

Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni måste lägga kraft, pengar och tid på att faktiskt ta reda på hur åldersdiskrimineringen ser ut i Sverige i dag och hur vi motverkar den.

Vi vet dock att den finns, den går inte att blunda för längre. Vi kräver att diskrimineringslagen utvidgas och att åldersdiskriminering görs till ett lika viktigt område som annan diskriminering med en lag som faktiskt kan göra skillnad.

I båda dessa frågor måste regeringen och Nyamko Sabuni återkomma så fort som möjligt med besked om hur det blir. Vi tänker inte vänta åtta år till.