Nu är 40-talisterna här som pensionärer
 
 
Anförande av Lars Wettergren den 2 oktober, på konferensen: "Äldreomsorg för dig, nytänkande och trygghet" i Växjö

Tack för möjligheten att få komma hit.  Jag vill först kommentera rubriken för mitt anförande. Det finns en myt om fyrtiotalistgenerationen. Det går naturligtvis inte att tala om vilka krav 40-talisterna ställer. Det är ingen grupp med gemensamma uppfattningar om livet. Förutsättningar, behov, önskemål och åsikter varierar i högsta grad. Självklart finns det önskemål som är vanligare bland 40-talisterna än bland tidigare generationer men det är en grov förenkling att tala om dem som om de omfattas av alla.

Alla 40-talister är inte välutbildade, välinformerade med goda inkomster. Alla är inte så vana att ställa krav. Vi skall också komma ihåg att det inte alltid är lika lätt att ställa krav på sin omgivning om man på grund av olika åldersjukdomar har hamnat i en beroendeställning till andra. Många äldre kommer även i framtiden behöva hjälp och stöd för att få en bra äldreomsorg. Om vi tror att vi enkelt och smidigt kan överlåta det åt den enskilde kommer många att fara illa.

Vad det handlar om är att alla skall ges möjlighet att själv få forma sitt liv som pensionär. De som behöver hjälp för att göra det skall också få det. 

Det är det som är verklig valfrihet.

Jag är glad över att vara är idag. PRO är en av landets största organisationer med 400 000 medlemmar. Förutom en omfattande social verksamhet ute i lokalföreningarna, driver PRO en rad intressepolitiska frågor – man kan säga att PRO är en fackförening för pensionärer i dess bästa bemärkelse. Att tala inför er, chefer inom socialförvaltningar i Kronoberg, ger mig möjlighet att föra fram PROs krav och synpunkter på äldreomsorg och boende

Hade beslutsfattare lyssnat på pensionärsorganisationerna för några år sedan så tror inte jag att så många äldreboenden hade lagts ner. Under en femårsperiod har ca 18.000  lägenheter i särskilda boenden försvunnit och PRO har under många år varnat för denna utveckling. Nedläggningen har lett till att många som har behövt dessa särskilda boenden tvingats att bo kvar i sin ordinarie bostad. Det räcker inte med att den äldre känner stor otrygghet i sin gamla bostad för att få plats på ett särskilt boende. Många som  har fått beslut om en lägenhet i särskilt boende får vänta på en plats. Beslutet verkställs inte, därför att det saknas platser. Så många som 3 000 står idag i kö för ett äldreboende. Samtidigt vet vi enligt Socialstyrelsens årsrapporter att biståndsbedömningarna har blivit allt mer restriktiva. Ribban har höjts i många kommuner. Därutöver finns det äldre som avstår från att söka, därför att de fått besked om att det är utsiktslöst. Flera forskare talar om ett mörkertal för personer med behov av äldreboende pga ett dolt behov.

Att få bo kvar i sin gamla bostad ska vara en möjlighet, inte ett tvång. PRO välkomnar  tillskotten av pengar från staten för att bygga nya särskilda boenden. 500 miljoner räcker dock inte långt. Vad som händer idag är att redan planerade nybyggnationer tidigareläggs och det är naturligtvis bra. Det behövs dock ytterligare satsningar.

Utöver satsningar på särskilda boendeformer måste också andra former av anpassade bostäder för äldre byggas ut. Det byggs idag s.k. seniorboenden runt om i landet. På många håll i form av dyra bostadsrätter. Vi behöver reglera även seniorboenden, så att vi i framtiden kan få behovet täckt av anpassade bostäder för äldre till rimliga priser.

Det är en del av valfriheten.

Många äldre idag bor ju i 50-talsområden utan hiss.  Det är svårt att ta sig ut med rullator eller käppar. I ett anpassat hus med hiss och ramper kanske samma person kan leva ett nästan normalt liv, gå och handla lite själv, gå ut och ta en servicebuss till sina barnbarn. Här finns fortfarande mycket att göra.

PRO kräver bra bostäder till rimliga hyror och därtill höjda bostadstillägg (BTP). BTP utgår till de med de lägsta pensionerna. Idag är taket för bostadstillägg 5000 kronor i månaden för ålderspensionärer och 4500 kronor för förtidspensionärer. Ersättningsnivån är 91 procent för förtidspensionärer och 93 procent för ålderspensionärer. PRO kräver att ersättningsnivån ska höjas till 95 procent och ”hyrestaket” till 5 500 kronor både för ålderspensionärer och förtidspensionärer. En normal i och för sig fin tvårums äldrelägenhet utan service i exempelvis Stockholmsförorten Nacka, på 74 kvadratmeter, kostar 7 528 kronor per månad, så det är klart att bidragen inte hängt med. Men det finns en annan allvarlig hake med bostadstilläggen. Det är över 160 000 personer som inte vet att de är berättigade till bostadstillägg och därför inte vågar efterfråga de dyrare bostäder som skulle kunna förbättra deras livssituation. Försäkringskassan och regeringen har en samhällsuppgift av stor betydelse för en medborgargrupp som lever under knappa omständigheter att sprida information om möjligheter att söka BTP.

Avvecklingen av äldreboenden har lett till ett ökat tryck på de personer som vårdar sina anhöriga hemma. Där sker ett stort arbete som inte syns, värderas lågt, och ofta utförs av äldre kvinnor. Personer som vårdar sina anhöriga måste få det stöd och den avlastning de behöver. Samhället måste lyssna mer till dessa personer och värdera deras arbetsinsats på ett helt annat sätt än vad som sker idag. Man tar bara för givet att en äldre kvinna som kanske inte själv är helt frisk ska ta dygnetrunttjänst för att vårda sin kanske demenssjuke, ofta tyngre och orörligare äldre man, och därtill utan de hjälpmedel som annan personal med självklarhet får del av.

Över huvudtaget behövs en kvalitetshöjning när det gäller alla delar av äldreomsorgen. Idag har arbete inom äldrevården låg status, och det finns en stor andel outbildad personal och personal som ser det som ett genomgångsyrke. I dag saknar 40 procent av de anställda inom äldreomsorgen en adekvat utbildning. Kommuner bör satsa både på grundutbildning för blivande anställda inom äldreomsorgen och en ordentlig kompetensutveckling av den personal som redan är anställd. Det skulle höja statusen på arbeten inom vård och omsorg och samtidigt säkerställa hög kvalitet i vården och omsorgen om de äldre. Här krävs satsningar både av kommuner och staten.

Samtidigt som jag säger detta vill jag understryka att den äldreomsorg vi har i Sverige på många sätt är bra och ligger i framkant vid en jämförelse med t.ex. övriga EU-länder. Inget land satsar så stor del av BNP på äldreomsorgen.

* * *

Jag inledde med att beröra att fyrtiotalisterna inte är en homogen grupp av välbetalda pensionärer. Jag vill knyta an till denna inledning med att citera Elina, diversearbetare, som skrivit om ”sanningen om oss 40-talister” på webbplatsen Sourze, på ett som jag tycker mycket levande sätt:

”Många med mig har haft ett helt annat liv och kommer att ha en helt annan pensionärstillvaro än den som massmedier beskriver och sluta livet med obetalda studieskulder lämnade efter oss.

Vi började arbeta som 12-åringar eftersom våra föräldrar var fattiga och kunde knappt försörja oss. Vi var barnflickor, springschasar, tidningsutbärare eller andra lågt betalda hjälpredor. Vi gifte oss med en man från arbetarklassen som vi själva. Efter ett långt köande flyttade vi till en förort vi inte hade någon förankring till”. Hon beskriver sedan att hon under stora delar blev försörjd av sin man och att pensionen inte räcker till så mycket.

De flesta 40-talister har inte ett bankkonto fullt med pengar att bekosta sin omsorg, sitt boende eller långa utvecklande resor. De flesta är heller inte världens starkaste rent fysiskt längre, även om vi lever allt längre och friskare. Man har arbetat hårt, ofta i tunga jobb och börjat tidigt i livet. Det känns i kroppen.

Visst finns det personer som har det gott ställt. Rekordgenerationen hade på många sätt en bättre situation än de som är något äldre. Men trots allt har de flesta relativt låg utbildning och de flesta har arbetat i vanliga yrken och har begränsade pensionspoäng. Inte minst är situationen ofta svår för många kvinnor som varit hemma med barn och arbetat deltid.

Av dem som föddes 1940 har 38 procent folkskola eller grundskola som sin högsta utbildning. Även bland dem som är födda så sent som 1949 har var mer än var femte, 23 procent, högst folkskola eller grundskola. Man talar om 68-generationen som invaderade högskolorna och ockuperade hus, men trots allt är det mindre än en femtedel, 18 procent av dem som är födda så sent som 1949 som har eftergymnasial utbildning på tre år eller mer. Det är alltså fler som bara har folkskola eller grundskola, men dem är det av någon anledning inte lika intressant att tala om i den offentliga debatten.

Därför vill jag som PRO-ordförande gärna även lyfta fram även dessa människor då vi talar om 40-talisterna. 40-talisterna betraktade som grupp är inte den mest utbildade generationen, inte ens om man begränsar sig till dem som är födda på slutet av 1940-talet. Det är en myt som kritiserats bland annat av Statistiska Centralbyrån i deras tidskrift Välfärd (nr 3 2005).

Många som analyserar 40-talistgenerationen gör det också utifrån ett nulägesperspektiv och talar exempelvis om hur det ska rocka på ålderdomshemmen. Det ger mig i och för sig hopp, men kanske på ett annat sätt än man först tänker. Faktum är ju att även 40-talisterna blir äldre. Om inget radikalt händer med äldreomsorgen så kommer det inte att rockas mer där om tjugo år än det gör idag. För idag är äldreboenden i stort sett förbehållna de som är väldigt sjuka, dementa och definitivt inte klarar att rocka särskilt mycket även om de skulle vilja.

För att det verkligen ska bli någon rockn’roll så krävs förändringar. Och det är förändringar som jag väldigt gärna vill se, men som jag inte tror kommer av sig själva bara för att efterkrigsgenerationen börjar bli gammal.

Liksom tidigare kämpar PRO mot nedskärningar och försämringar. Stora nedskärningar har som sagt skett i äldreomsorgen de senaste åren. Personalen är ofta stressad och ska skynda iväg till nästa besök. Matlådan har invaderat de äldres hem, i samband med att boenden och restauranger lagts ned. Med mikrovågsugnen kan man snabbt och enkelt skapa smaklösa portioner utan färg och lukt som ska bringa näring och energi åt mottagarna i sin ensamhet, mottagare som givetvis är tacksamma trots allt, för att de får hjälp att ordna mat för dagen, som kanske inte alltid vågar eller känner sig ha rätt att ställa krav på högre livskvalitet.

Valmöjligheter inom äldreomsorgen kommer också bli en allt viktigare fråga. Jag har redan berört bristerna i valfriheten när det gäller att få välja boendeform. Men valfriheten behöver öka också på andra områden. Den enskilde brukaren måste få en helt annan möjlighet än idag att bestämma över innehållet i sin äldreomsorg. Det är det allra viktigaste kravet när det gäller valfriheten. Sedan välkomnar vi också möjligheten att kunna få välja mellan flera anordnare. Den ökade valfriheten får dock inte leda till att vi tummar på kvaliteten och kompetenskraven. Och vi skall inte tro att alla har så lätt för att välja, därför måste kommunen alltid ombesörja en äldreomsorg med mycket god kvalitet. Människor som inte är nöjda med den omsorg de får skall aldrig få mötas av beskedet att du kan ju byta om du inte är nöjd.

Inkomstklyftorna mellan pensionärer och yrkesverksamma tillåts öka utan att någon verkar bry sig och även inkomstklyftorna mellan pensionärer. Vet ni exempelvis att den rikaste åldersgruppen bland kvinnor över 65 år, 65-70-åringarna, har lägre genomsnittlig pension än den fattigaste åldersgruppen bland män, de som är över 90 år? Och vet ni hur stor den genomsnittliga pensionen för kvinnor över 90 år är?  7 750 kronor. Och det är genomsnittspension, märk väl. 7 750 kronor per månad.

Genomsnittspensionen för en ålderspensionär över 65 år oavsett kön är 12 475 kronor per månad. Så ser det ut. Och alla kommunalare och andra som läser sina orange kuvert kan vittna om att så våldsamma inkomster kommer det nog inte att bli för dem heller efter pensioneringen. Pensionärer betalar ju dessutom flera tusen kronor mer i skatt varje år än yrkesverksamma, trots att de har väsentligt lägre inkomster. Och endast ett fåtal pensionärer är politiska representanter i riksdagen, något fler i kommuner och landsting. De kommunala pensionärsråd som vuxit fram under ett antal år hotas av nedläggning i flera kommuner.

Hallå 40-talister, kom fram! Om ni menar allvar med att ni vill ta över så sätt igång! Det behövs väldigt starka krafter för att bryta den ungdomsfixering och den nonchalans mot äldre som finns i samhället idag. Det är liten risk att fyrtiotalisterna skulle kunna förvandla pensionärskollektivet till ett gäng utsugande köttberg, till kommandoror som käkar upp de yngres korvbitar. Men om de kan bidra till att öka förståelsen för åldrandets komplikationer är det mycket välkommet.

För även om fyrtiotalisterna inte är den mest välutbildade och mest stormrika och friska generationen så är de trots allt mer välutbildade och mer vana att ta för sig i samhället än tidigare generationer, exempelvis min, som är född på 30-talet. Kanske kan det bidra till att övriga samhället något mer än idag, också som ni, ges möjlighet att lyssna och ta hänsyn även till de äldre.

Tack för ordet.