Artikel av Curt Persson i Skånska Dagbladet 2009-12-23

Jobbskatteavdraget är en hörnsten i regeringens politik för att få fler människor i arbete. Det är en politik som är orättvis, krånglig och ineffektiv.

En pensionär betalar i genomsnitt 700 kronor mer i skatt varje månad jämfört med en löntagare med samma inkomst. Detta efter att först ha förlorat en dryg tredjedel av sin inkomst i samband med att han gick i pension.

En löntagare som gick i pension år 2007 fick ut 64,7 procent av sin lön i pension. År 2012 kommer nettoinkomsten att ha sjunkit till 52,6 procent av löntagarnas nettolön.

Och en löntagare som år 2006 hade exakt samma brutto- och nettolön som en pensionär, har i år 9 procent högre nettolön. År 2012 beräknas nettolönen för löntagaren vara 22 procent högre än pensionären.

Det sker nu en drastisk nedskärning av pensionärernas standard, där en del är nedräkningen av inkomstpensionerna till följd av finanskrisen och en del de stora skillnaderna i beskattning av löner och pensioner.

Dessutom är Sverige unikt. PRO lät ta reda på: Hur mycket betalar en löntagare respektive en pensionär i skatt i 18 länder (EU-15, Norge, USA och Australien)?

Enligt rapporten är det bara i Sverige som pensionären konsekvent betalar mer i skatt än en löntagare vid dessa inkomstnivåer.

I Finland har regeringen kompenserat pensionärerna för det särskilda jobbskatteavdrag som infördes för några år sedan och nu betalar en pensionär, med en inkomst som motsvarar vad en genomsnittlig löntagare får i pension, 1 procentenhet mindre än vad löntagaren gör för samma inkomst. I Danmark är skillnaden 7 procentenheter och i Norge 6 procentenheter. Men skillnaderna är ännu större i andra länder. I Tyskland är skillnaden t ex 18 procentenheter.

Regeringen hävdar att syftet med jobbskatteavdraget är att fler ska arbeta och de som arbetar ska arbeta mer. Finansminister Anders Borg brukar hävda att han har vetenskapligt stöd för uppfattningen och vid de två första stegen i jobbskatteavdragen påpekade han nogsamt att skattesänkningarna var ansvarsfullt finansierade.

Nu stämmer inte det. I somras skrev Finanspolitiska rådet i sin remiss att ”det hade varit lämpligare med skattesänkningar som tydligare fokuserat på grupper med låga inkomster och därför hög konsumtionsbenägenhet”. Konjunkturinstitutet, som i och för sig håller med om att jobbskatteavdraget ökar sysselsättningen säger ändå att ”vid en given taxerad inkomst får man högre disponibel inkomst och väljer därför sannolikt att arbeta mindre”. Även IFAU – Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering – pekar på att för stora grupper ”skulle vi typiskt sätt förvänta oss att arbetsutbudet minskar”.

Faktum är att arbetsmarknaden nådde sin kulmen redan år 2007, när jobbskatteavdraget infördes. Därefter förloras 250 000 jobb, om vi inkluderar prognosen för nästa år. Politiken är inte bara orättvis, den har dessutom misslyckats.

Curt Persson, ordförande PRO