Änggårdsbackens äldreboende satsar på kultur
Hon vill ge seniorerna rikligt med vardagskultur. Målsättningen är att varje dag kunna erbjuda de äldre någon aktivitet som musik, teater eller dikt.
– Man missar sällan de fysiska behoven hos äldre men det är oftare man förbiser de själsliga, säger Anki Hansson som är sjuksköterska på Äldreboendet Änggårdsbacken.
Anki Hansson är omvårdnadsansvarig för två gruppboenden och en avdelning med boende med varierande demenshandikapp och också kulturombud på Ängårdsbacken.
– Jag har inget emot att utföra sjukvård, ta prover och sätta nålar men jag anser att de äldre behöver något mer än fysisk omvårdnad, säger hon.
En förmiddag i veckan är Anki Hansson frikopplad från sitt ordinarie sjuksköterskearbete på Änggårdsbacken för att hålla i en sagogrupp. Deltagarna i gruppen har demens.
– Roligast i jobbet är när jag får vara med de boende och göra saker tillsammans med dem, då blir man också säker som sjuksköterska och får blick för hela människan.
Den ljusa idén att berätta sagor för äldre dementa fick hon av symbolpedagogen och sjuksköterskan Ann-Kristin Holm, som arbetar med forskning och undervisning vid Vårdvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet.
När Ann-Kristin Holm startade en sagogrupp på Vegahusen för snart två år sedan var Anki Hansson med.
– Jag jobbade på Vegahusen och var med i hennes studiecirkel och blev jättesugen på att ha egna sagogrupper och ville lära mig metoden, säger Anki som tidigare alltid arbetat med kultur både med yngre och äldre.
I drygt femton år har hon varit sjuksköterska, huvuddelen av tiden på Tre Stiftelser.
Tre Stiftelser är en kommunal stiftelse som samlar äldreboende för 400 pensionärer i stiftelserna Änggårdsbacken, Vegahusen och Otium. Det är ett boende med gamla anor. Redan 1726 samlade stadens borgare ihop 600 riksdaler för ”fattiga som sett bättre dagar”.
Idag är Tre Stiftelser ett av det mest eftertraktade äldreboenden man kan hitta i Göteborg.
– Jag ser sjukvården som en service. Äldre ska ha meningsfull tid; god mat, ett glas vin, vacker musik, få komma ut. Som man själv skulle vilja ha det som gammal, säger Anki.
Viktigt bli sedd
Änggårdsbacken med sina tre byggnader har lägenheter för närmare 200 pensionärer. På varje hus finns två sköterskor som är medicinskt ansvariga.
– Här finns en medicinsk trygghet för att de äldre inte ska behöva flänga iväg. Vi har läkare och på kvällarna är vi kopplade till jourläkare och har bemannat med sjuksköterskor dygnet runt.
Anki Hansson har förutom sjuksköterskeutbildning utbildat sig i drama vid Göteborgs universitet.
– Samtalet är ju allt och så är det naturligtvis för de gamla här också. De behöver bli bekräftade och få samtala och bli sedda som människor med ett tidigare liv; som mammor eller kvinnor som haft ett intressant yrkesliv. Om inte någon ser dig blir du ju sjuk och då kan man göra hur mycket som helst som sjuksköterska utan att det hjälper.
En röd tråd
Anki vill dra med övrig personal i arbetet med kultur- och sagogrupper.
– Det är bra att de är med i sagogrupperna, för då lär de känna pensionärerna på ett annat sätt. Det är inte så lätt annars att hitta aktiviteter som passar de dementa. Och de behöver en röd tråd att hålla sig i för att det ska bli ett samtal.
Sagan är just en sådan tråd.
– Sagan är så full av symboler och kraftfull i sitt uttryck och så allmänt hållen att den är lätt att associera till. Vi nämner inga namn utan talar om ”pojken” och ”prinsessan”. Så är sagan uppbyggd och det är därför den överlever.
Anki använder sig av de gamla folksagorna som finslipats genom muntlig tradition.
– De symboliserar ju hela tiden någonting. Den lilla prinsessan kan vara det ”inre självet”, den lilla sköra personen vi har längst inne. Trollen kan man se som elaka sidor hos sig själv, och när de kommer ut i ljuset så spricker de. Som när man äntligen vågar lätta sitt hjärta och det känns bättre. Muren upp till slottet kan vara människans försvar. Det är därför sagan är så terapeutisk, säger Anki Hansson.
Läs också: Med sagan som terapi>>
Carina Eliasson
Nr 8 2007