Den taktila massagen stimulerar
Musiken är stillsam. Värmeljusen lyser upp rummet sparsamt. På bänken ligger Claire Stendal, 84 år. Hon får taktil behandling varannan vecka, sedan ett par år.
- Psykiskt mår man ju så mycket bättre, säger hon.
Ett gult täcke täcker nästan hela kroppen. Det är knappast någon tvekan om att den mjuka ”massagen” gör henne lugn – hon somnar.
Det är anhörigkonsulent Monika Lindbom som är ”taktilmassör”. Hon stryker med jämna, lätta, lugna rörelser över huden, enligt en speciell metod. En mycket lätt massage. Ytligt, på huden.
Claire Stendal är anhörigvårdare, ett psykiskt betungande arbete. Behandlingen gör att hon orkar mer.
Det är ingen tvekan om att behandlingen berör Claire Stendal positivt. Hon brukar somna. Men vaknar alltid vederkvickt. Anhörigkonsulent Monika Lindbom är lyckligt lottad. Hon får behandling varje gång hon ger – en fördel med ”taktilt”.
Om Claire Stendal fick välja skulle hon få taktil behandling en gång i veckan - minst. Rummet på Anhörigcentrum i Eskilstuna arrangeras så rogivande som möjligt. Monika Lindbom tänder värmeljus och fyller rummet med lugn musik från stereon. Skylten ”beröring pågår” hänger på handtaget utanför, under den timslånga behandlingen.
Bara den del av kroppen som behandlas exponeras och stryks in med vegetabilisk olja, som huden tycker om. Så blir den mjuk och mättad av fukt.
– Oljan vi använder doftar diskret av citrus, men det finns andra dofter.
Metoden är flexibel. Det kan räcka med att behandla händer, eller fötter. Där har huden många känselkroppar. Claire Stendal vill ha s. k. ”helkroppsmassage”. Det tar ungefär en timme.
– Utbildningen gjorde att jag fick en sorts eftertanke till hur viktigt det är hur man tar i varandra, säger Monika.
Hon framhåller också hur mycket tonvikt som läggs på hur man bemöter andra människor.
– Man förmedlar så mycket med kroppsspråk.
I början fick Claire taktilt oftare.
– Men nu är det ju fler som vill ha och då hinner inte personalen med.
Fick hon välja, blev det varje vecka, i stället för som nu varannan.
– Efteråt känner jag mig mycket piggare och orkar mer.
Eller som hon en gång utbrast: ”nu orkar jag vara snäll en vecka till”!
– Det tycker jag är ett bra betyg, säger Monika.
Att vårda en anhörig är psykiskt slitsamt. På Anhörigcentrum träffas de som vill, för att samla kraft.
Torborg Pettersson, är 73 år och har bott i Eskilstuna hela livet. Hon skötte sin man under många år, men nu bor han inte längre hemma.
– Man orkar inte hur länge som helst.
Hon prisar den taktila beröringen som ger henne styrka. Torborg brukar också somna.
– Det här borde alla människor prova, i synnerhet om man är lite orolig.
Taktil ”massage” eller ”stimulering” har blivit populärt lite överallt. Behandlingen är relativt lätt att ge – men kräver samtidigt stor lyhördhet. Anställda inom vården fortbildas regelbundet inom ramen för Kompetensstegen, kommunen eller landstinget betalar.
När Monika Lindbom gick på kurs i Stockholm befarade hon att det skulle vara omöjligt att komma ihåg allting.
– Men vi fick träna på varandra hela tiden, till slut sitter det i ryggmärgen.
På så sätt får de som utbildas en handfast bekräftelse på att beröring fungerar.
– Jag har aldrig varit lugnare i hela mitt liv!
Hon har en klar minnesbild av de båda kursledarna, när de arbetade.
– Hela massagen var som en enda mjuk rörelse.
Skratta
För lite drygt ett år sedan kom demenssköterskan Annika Sjöberg fram till Torborg.
– Vilken skillnad det är nu jämfört med första gången jag såg dig här.
– Vadå, det är väl inget särskilt, invände Torborg.
– Jo, nu kan du skratta, men det kunde du inte då.
Givetvis är den taktila beröringen bara en av flera saker som gjort Torborg starkare. Kamratskapet i gruppen är ett stöd. Det muntrar upp att träffa andra, med liknande erfarenheter: ”batterierna” laddas upp.
– Man lär sig hantera sin situation.
De flesta samlas regelbundet och gör vattengymnastik.
– Tonen är rå, men hjärtlig.
Både Torborg och Claire har makar som är dementa, sedan flera år. Claire vårdar fortfarande sin man i hemmet.
– Det är så svårt att se att de är så förändrade.
Hon blir tårögd när hon nämner att han inte kommer ihåg någonting: ”det som hänt två sekunder innan, det har han glömt”. Samtidigt reder han sig så väl att han kan klippa gräset, skotta snö och hjälpa till att diska.
– Men han gör det ju på sitt sätt.
En skyddande filt
Kroppsarbete påverkar andningen positivt, på samma sätt som lufttryck, blåst, marken som möter våra fötter och kläderna vi rör oss i stimulerar våra känselreceptorer.
Men inte bara direkt beröring aktiverar ”lugn-och-ro-systemet”. Även musik, dämpat ljus, ett värmekrus, en skyddande filt som avgränsar och ger trygghet är en del av helheten.
Det taktila sinnet – känselsinnet – är det som utvecklas först och lämnar oss sist. Själva ”receptorerna” sitter ju på oss själva. Men inte lika många överallt på huden. Ett lillfinger tar mer plats i hjärnbarken än hela ryggen.
Redan i sjunde fosterveckan reagerar ett foster på beröring, när andra sinnen som syn och hörsel fortfarande håller på att utvecklas. Ungar från däggdjur slickas av sin mamma. Det intensiva slickandet är livsviktigt för att andning, cirkulation och tarmens rörelser ska komma igång.
Ett nyfött barn kan överleva utan syn, hörsel, lukt och smak. Men inte utan beröring.
Människan är finurligt konstruerad. Huden har betydligt fler känselkroppar för beröring än smärta. Om vi rör vid ett område som gör ont, rusar impulser mot det centrala nervsystemet och tränger undan smärtsignalerna.
Forskningen har upptäckt ett hormon – oxytocin – som frigörs när våra känselreceptorer aktiveras. Det har en lugnande och avslappnande effekt och är en motpol till adrenalin. Sömnen blir ofta bättre efter taktil behandling, blodtrycket sjunker, magen och tarmarna fungerar bättre och stressnivån sjunker. Listan kan göras längre. Oxytocinet är känt sedan 1906, då Sir Henry Dale fann substansen i hypofysen.
Först ansågs det vara ett kvinnligt hormon, eftersom det utsöndras rikligt under förlossning och amning. Men senare konstaterades att det även finns hos män.
I Sverige har professor Kerstin Uvnäs Moberg kartlagt signalsubstansen. Hon är internationellt känd och redovisar sin forskning i boken ”Lugn och beröring, en sammanfattad medicinsk översikt”. Människans två nervsystem kan komma i obalans. Adrenalinet kickar igång oss, men kan också orsaka stress. Oxytocin är på så sätt ett ”motgift”.
Själv beskriver Kerstin Uvnäs Moberg oxytocinet som ett hormon som sätter igång en kedja av positiva processer i kroppen, med början i hjärnan.
– Det fungerar som en väldigt viktig samordnare i hypotalamus, säger hon.
Rivalitet
I Sverige har två kvinnor profilerat sig inom utbildningen och är i dag konkurrenter med varsin skola i Stockholm. Dels pionjären Siv Ardeby, som hävdar att hennes ”taktil massage” är originalmetoden – varumärket är ”Taktipro”.
– Taktil massage var det begrepp som Socialstyrelsen ville använda, säger hon, och hänvisar till en undersökning från mitten av 1990-talet, på äldre gravt dementa vid Stadshagsgården i Stockholm.
Uttalandet provocerar ”rivalen” Gunilla Birkestad, som utbildar i taktil stimulering och är rektor på ”Skola för beröring”.
– Det där är inte sant, det är bara bluff och båg.
Så kan det låta.
Det kan tyckas lite olyckligt att Siv Ardeby och Gunilla Birkestad inte riktigt verkar dra jämnt. Båda metoderna talar ju trots allt till vårt mest grundläggande behov.
Siv Ardeby säger att hon värjer sig för andra metoders ”flum”, som hon tycker kan vara ett hinder i kontakterna med den vanliga sjukvården.
– Ingen metod är bannlyst och ingen är godkänd, säger Gunilla Birkestad.
Vad är då skillnaden?
Båda arbetar på huden, men på lite olika sätt. Rörelsemönstret och antalet moment skiljer sig åt. Ordet ”massage” kan ju ge associationer till knådning, men båda metoderna handlar om att stryka lätt över huden, enligt ett uppgjort mönster.
– Benämningen massage markerar att det är händer och inte redskap som används, säger Siv Ardeby, som förklaring till hennes namnval.
Inte rumsrent
För Gunilla Birkestad handlar det om att undvika sammanblandning med klassisk massage, ”att knåda muskler” och på så sätt ”komma runt kvacksalverilagen”.
– Egentligen är stimulering bara ett annat ord för beröring, men det ordet var inte rumsrent i början av 1990-talet.
Båda träffades i Rumänien en gång i tiden, i samband med ett projekt som berörde det omtalade barnhemmet i Rumänien. Det var strax efter att diktator Nicolae Ceausescu störtats.
Någon minns kanske tv-bilderna på hur diktatorn intensivt stryker sin hustru Elenas hand för att lugna både henne och sig själv efter arresteringen, innan avrättningen. På barnhemmen upptäcktes de övergivna barnen, som levde under tortyrliknande förhållanden.
”Att de överlevde i denna karga beröringsfria miljö berodde säkert på att det fanns så få sängar”, skriver Siv Ardeby i sin bok ”Arbeta med beröring”.
”Två eller tre barn sov i samma säng. Det var tydligt hur barnen tydde sig till varandra.”
Den taktila behandling som ges inom kommun och landsting, utförs ibland inom ramen för friskvård.
– Att det sedan har andra goda effekter får man på köpet, säger sjuksköterskan Annika Sjöberg på Anhörigcentrum i Eskilstuna.
När hon och en kollega gått grundutbildningen var det meningen att de skulle öva på sina kamrater.
– Då började vi med våra chefer, säger hon. Man måste vara lite smart!
En behandling hos en taktil- eller beröringspedagog kostar i Stockholm runt 500–600 kronor. I andra städer varierar priserna, men startar någonstans runt 300 kronor. För pensionärer med liten ekonomi som inte har någon rabatt någonstans, kan priset givetvis bli ett hinder.
Metoden gagnar båda parter, både den som får och den som ger.
Siv Ardeby beskiver en situation där stressad vårdpersonal faktiskt får styrka av den behandling de själva ger.
– De blir lugnare och knyter an bättre till patienterna.
Men hon återkommer till hur viktigt det är att öppna sina sinnen och lyssna. En del patienter är känsliga. I värsta fall gör beröring ont. I botten kan finnas ett psykiskt trauma, på grund av övergrepp eller hårdhänt behandling – ibland inom sjukvården.
– Massagen får aldrig blir obehaglig, poängterar Siv Ardeby.
Text och foto: Lars-Gunnar Gustafsson
Nr 8 2007
FOTNOT:
En ny studie publicerades i år utförd av undersköterskan Annika Magnusson i Torshälla. Nio personer på Snäckbergets demensboende deltog i studien. Arbetet publicerades i en 17-sidig broschyr med namnet: ”Taktil Stimulans – beröring som lugnar”. Enligt rapporten är resultatet mycket positivt. Eller som en kvinna uttryckte det: ”Detta är det bästa jag varit med om på länge”.