Med sagan som terapi
– Det var en gång en fattig kvinna, börjar sjuksköterskan Anki Hansson och tittar sig runt i gruppen av äldre damer. Hon använder hela kroppen när hon berättar och åhörarna följer varje rörelse hon gör.
Det är sagoterapi för demenshandikappade på Änggårdsbackens äldreboende i Göteborg.
Den röda tegelfasaden ser självlysande ut i solskenet. Änggårdsbackens äldreboende är en pampig byggnad, som tidigare varit sjukhem. Stora fönster och en rymlig entré välkomnar besökarna. Redan vid invigningen 1902 var det här en ovanligt exklusiv byggnad.
Anki spelar upp scen efter scen i berättelsen. Hon illustrerar sagan med hela kroppen och höjer och sänker rösten dramatiskt när hon berättar. Sagans klassiska figurer väcker känslor och igenkänning hos åhörarna. Ilse följer Ankis rörelser med blicken när hon berättar folksagan om gossen och spådomen att han ska bli prins och gifta sig med en prinsessa vid 14 års ålder. Samtalet betyder mycket för de äldre.
– De behöver bli bekräftade och få samtala och bli sedda som människor med ett tidigare liv; som mammor eller kvinnor som haft ett intressant yrkesliv. Om ingen ser dig blir du ju sjuk, och då kan man göra hur mycket som helst som sjuksköterska utan att det hjälper, säger Anki. Alla i sagogruppen får en personligt mottagande och en särskild kommentar. Här syns Lilly till vänster och födelsedagsbarnet Birgit till höger.
Inomhus är idag allt nyrenoverat utan att den gammaldags skönheten gått förlorad. I bottenvåningen samsas restaurang med allmänutrymmen, en trappa upp bakom praktfulla trädörrar döljer sig trivsamma pensionärslägenheter. På samma våning ligger också ett rymligt bibliotek där vi träffar sjuksköterskan Anki Hansson, som väntar på sagogruppens åtta medlemmar som nu ska samlas för sin tredje träff.
– Sagan är så kraftfull. Under de här två timmarna känner jag att jag verkligen får kvalitetstid med de äldre, säger Anki Hansson.
Så hörs lätta steg utanför i korridoren och en nätt dam i ljus vårkappa visar sig i dörröppningen.
– Hej Lilly, vad roligt att du kom. Och vad fin du är i håret och vårkappan har du på dig, säger Anki Hansson med ett generöst leende.
En efter en droppar sagogruppens medlemmar in. Alla får ett personligt mottagande och en särskild kommentar. Inga får komplimanger för sin fina linnekavaj och Ilse uppskattande ord om sin lätta solbränna. Alla blir sedda och uppmärksammade redan från början.
En parant dam i dräkt och gul scarves har sällskap av Anita som jobbar som vårdpersonal.
– Välkomna och grattis på födelsedagen Birgit! Hur mycket fyller du? frågar Anki.
Tjugofem, skojar någon. Nej, fyra gånger så mycket, replikerar Birgit blixtsnabbt.
Nittioett är det ju, korrigerar Anki – Nej hundra, svarar Birgit med glimten i ögat, och alla skrattar.
Så blir det sång ”Ja må hon leva” och småprat om födelsedagar och vårkänslor som resulterar i en ny sång, denna gången om våren.
– Förtjusande, säger Inga, en livfull dam som kan alla sångtexter utantill.
En av seniorerna är lite sen och Ilse, som arbetat på bank, skämtar om vikten av att vara punktlig. Ja, på banken kunde man väl inte bara släntra in, skojar Anki och får ett blixtsnabbt svar.
– Här får man inte säga emot, då åker man ut, säger Ilse ironiskt. Hon visar sig vara en dam fylld av vassa och roliga kommentarer.
Arbetat på LO
Samtalet förs in på var man arbetat i aktiva år och Gerd, som sitter i rullstol och har svårt för att tala, lyser upp.
– Jaså, du har arbetat i LO-borgen i Stockholm. Där var det väl jobbigt, gick ni på knäna, skämtar Anki, och får ett belåtet skrockande till svar från Gerd.
Så är det dags för själva sagan. Anki tänder två ljus på bordet som får symbolisera elden man förr satt kring på kvällarna när man kurade skymning, och den ena skrönan avlöste den andra.
– Det var en gång en fattig kvinna som födde en son. Han var född med segerhuva, börjar Anki och går runt bland åhörarna. Vad är en segerhuva, frågar hon och vänder sig till deltagarna. Förslagen är många och alla engagerar sig i sagan. De följer Ankis rörelser med blicken när hon höjer händerna och berättar om spådomen att pojken skulle bli prins och gifta sig med en prinsessa vid fjorton års ålder.
– När kungen fick reda på det här blev han rasande, säger Anki och lyfter händerna och höjer rösten dramatiskt.
– Ja, pojken kunde ju bli rik, konstaterar Ilse torrt, och rättar till koftan.
Just det, nickar Anki och fortsätter med folksagan om pojken och kungen som lovar ta hand om gossen, men i stället kastar honom i en låda ut i sjön.
Men kungens planer kommer på skam eftersom ett barnlöst mjölnarpar hittar gossen i en vass och ger honom ett hem.
Spelar upp scener
Anki spelar upp scen efter scen i berättelsen. Hon illustrerar storm och regn när kungen är ute på en ritt fjorton år senare och måste söka skydd hos mjölnarparet och återser gossen.
När Anki visar hur djävulens mormor i sagan klappar sin sonson på huvudet går hon fram till Gerd i rullstolen och smeker henne över de grå lockarna.
– Visst blir man sömnig då, säger hon och Gerd som inte sagt så mycket under sagans gång, nickar och ser ut att njuta av smekningarna. Till vänster praktikanten Jannike och till höger undersköterskan Sara.
Sagans klassiska figurer väcker känslor och igenkänning hos åhörarna. Sagan fortsätter om hur kungen lurar pojken att han ska bege sig till drottningen med ett förseglat brev. I brevet står att pojken omedelbart ska avrättas.
Deltagarna lyssnar uppmärksamt, Inga lever sig in i historien och sätter händerna för pannan och suckar tungt ”men oh, vad ska pojken göra nu då”.
– Jo, pojken går vilse i skogen och stöter då på en gammal stuga vars dörr han knackar på, säger Anki och knackar tre gånger i bordet.
Hon tystnar och fortsätter:
– Där möter han en gumma som är mor till ett rövargäng. Gossen berättar för henne om brevet och när de nyfikna rövarna kommer hem på natten när pojken sover, öppnar de brevet, läser och ändrar i texten och skriver att pojken i stället för att avrättas omedelbart ska gifta sig med prinsessan.
Anki viskar fram orden och deltagarna i sagogruppen andas in djupt. Trycket lättar när Inga börjar applådera och det skrattas lättat runt bordet. Historien fortsätter, gossen måste genomgå olika eldprov för att behålla prinsessan, bland annat hämta tre guldhår från djävulen, och på vägen dit stöter pojken på olika hinder.
När Anki visar hur djävulens mormor klappar sin sonson på huvudet går hon fram till Gerd i rullstolen och smeker henne över de grå lockarna.
– Visst bli man sömnig då, säger hon, och Gerd som inte sagt så mycket under sagans gång, nickar och ser ut att njuta av smekningarna.
Födelsedagskaffe
Födelsedagsbarnet Birgit har slumrat till för ett ögonblick, annars är koncentrationen total under den timme som sagoberättandet pågår.
Och sagan slutar som en saga ska, med att prinsen får sin prinsessan och den elake kungen tillmäts sitt straff.
Anki sätter på musik, stämningen är mild och avslappnad, flera blundar och rör huvudet till tonerna, någon stampar långsamt takten med foten. Så avbryts den lite sömniga stämningen av skrammel och undersköterskan Sara dyker upp med kaffevagnen i dörren.
Födelsedagsbarnet Birgit serveras först och tackar på tyska. Samtalet förs in på språk. Flera av damerna har gått i flickskola som unga. Vi var så lydiga, skojar någon.
– Ich habe doch alles vergessen, säger Ilse och skrattar.
Anki beundrar Gerds vackra röda naglar, ”sagolikt vackra” säger hon när Gerd håller upp fingrarna i luften och får en applåd från de andra.
Så kommer vårdpersonal som ska eskortera tillbaka, ny applåd följer och glada utrop om vilken trevlig stund man haft. Man kramas och skiljs åt.
– De är fantastiska kvinnor, roliga och kvicka. Under dagarna kan damerna annars ibland vara lite oroliga och fråga efter makar och barn, men under våra timmar här har vi en härlig atmosfär, säger Anki Hansson och följer med kvinnorna ut i solskenet.
Läs också; Änggårdsbackens äldreboende satsar på kultur>>
Text: Carina Eliasson
Foto: Anna-Lena Lundqvist
Nr 8 2007