Möte med Bergsgorillor
Efter en lång och mödosam vandring genom Virungabergens snåriga och ibland svårforcerade bergsregnskog i gränslandet mellan Rwanda, Uganda och Kongo får vi äntligen ett livstecken. En av guiderna stannar upp och pekar på några rejäla spillningshögar på marken. – Gorillor!
Spänningen stiger och andhämtningen blir ännu häftigare efter den långa kraftansträngningen i den tunna luften på drygt tretusen meters höjd. Nu är vi nära och försiktigt tränger vi vidare genom den täta vegetationen och där – bara ett trettiotal meter från oss, rister det till i buskagen. Långsamt närmar vi oss och plötsligt står den där, den första bergsgorillan!
Men mötet blir kortvarigt och vi hinner bara se gorillans breda och muskulösa bakdel innan den åter uppslukas av vegetationen. Nu får vi stanna upp och invänta vidare order från guiderna som först går in och förbereder gorillorna på vårt besök. Med hjälp av lågmälda grymtande ljud kommunicerar de med flocken och när de väl accepterat vår närvaro tillåts vi, tyst och försiktigt, närma oss flocken.
Snart står vi där på bara någon armlängds avstånd och njuter av dessa fridfulla djur. De tycks inte ta någon större notis om vår närvaro, utan fortsätter lugnt att äta av allehanda blad, skott och stjälkar.
Ledarhannen kan ha en kroppsvikt på uppemot imponerande 200 kilo.
Och när vi så småningom konfronteras med den väldiga silverryggen – ledarhannen med en kroppsvikt på uppemot 200 kilo, går en dröm i uppfyllelse! Han utstrålar verkligen kraft och pondus och överträffar alla förväntningar i form av mäktighet och det går inte att ta miste på att han är flockens oskrivne ledare.
Men trots sin storlek och styrka är den, liksom övriga gorillor, mycket fredlig. Det är ändå med viss försiktighet som vi närmar oss denna gigant. Den bryr sig föga om oss, utan tittar bara lite förstrött och kanske lite undrande på oss med sina vänliga bruna ögon, innan den sträcker ut sig i sin fulla längd mitt framför oss i grönskan.
Snart tar en busig unge plats på den väldiga ryggtavlan för att tumla runt i tryggheten. Då kan man omgående avskriva alla gamla myter om gorillornas aggressivitet och blodtörst. Fridfullare djur får man nog leta efter!
Förr fångades stora mängder med gorillaungar för att säljas vidare till djurparker runt om i världen. Vid dessa fångstjakter var man oftast tvungen att döda flera av de vuxna djuren i flocken, som förtvivlat försökte skydda ungarna. Bergsgorillans outgrundliga men vänliga blick följer de besökande turistgrupperna i Virungaparken.
Turism finansierar skyddet
Det kan tyckas underligt att man på det här sättet tillåter turisterna att besöka och komma i närkontakt med bergsgorillorna, särskilt med tanke på att de är utrotningshotade. Men faktum är att inkomsterna från just turistnäringen är viktig och nödvändig för att kunna finansiera skyddet av dessa hotade primater. Besöken hos gorillorna sker dessutom under strikt kontrollerade former och man tillåts aldrig gå upp på egen hand, utan är hänvisad till de grupper om leds av specialutbildade guider. Besöksgrupperna får inte heller vara för stora, utan är maximerade till sex–åtta personer, beroende på antalet gorillor i den grupp man skall besöka.
Hos varje gorillagrupp görs endast ett besök per dag och turisterna tillåts att stanna en timme hos gorillorna. Allt för att flocken ska störas så lite som möjligt.
Dian Fossey
Att turister överhuvudtaget kan komma i kontakt med bergsgorillor har de att tacka den amerikanska forskaren Dian Fossey för. Det var nämligen hon som grundlade kontakten mellan människor och Virungabergens gorillor. Hon levde sammanlagt 17 år tillsammans med bergsgorillorna och det tog henne tre år innan hon kom en flock så nära att hon vågade ta verklig närkontakt med dem.
Även om bergsgorillorna aldrig varit särskilt talrika så har deras antal minskat genom människans framfart. Förr fångades stora mängder med gorillaungar för att säljas vidare till djurparker runt om i världen. Vid dessa fångstjakter var man oftast tvungen att döda flera av de vuxna djuren i flocken, som förtvivlat försökte skydda ungarna.
Ännu i mitten av 1970-talet pågick också en hänsynslös tjuvjakt. Man sköt gorillorna för att göra souvenirer av deras händer och fötter. Av dessa gjordes askfat som såldes till mindre nogräknade turister, vilka också köpte gorillornas huvuden för att pryda troféhyllor.
Lyckligtvis har man idag i stort sett fått bukt med detta hänsynslösa dödande. Nu har man speciella patruller som dagligen övervakar reservaten för att förhindra alla form av tjuvjakt, men trots det skjuts det eller fångas det fortfarande enstaka gorillor varje år.
Kriget skövlar skogen
Men det är inte bara tjuvjakt och illegal handel som utgör ett hot mot gorilla-stammen. Även det politiskt instabila läget i regionen utgör ett stort hot. Det tidigare inbördeskriget i Rwanda har försvårat nationalparksmydigheternas arbete. I Kongo är flyktinglägren ett stort problem eftersom de placerats alldeles intill, eller till och med inne i Virungaparken.
Flyktingarnas desperata situation genom exempelvis avsaknad av ved för uppvärmning och matlagning, har medfört att skogen skövlats i området. Säkrast lever bergsgorillorna i Ugandas Bwindi nationalpark, som hyser ungefär hälften av beståndet.
Trots sin storlek och styrka är bergsgorillan, liksom övriga gorillor, mycket fredlig. Turist-besöken hos gorillorna finansierar skyddet för de utrotningshotade djuren, men sker under strikt reglerade former så att de ska störas så lite som möjligt.
Idag uppgår den totala stammen av bergsgorillor till cirka 700 djur. Naturligtvis är en så liten stam sårbar och kräver skydd för att ha en chans att överleva. Ett viktigt tillskott för att skydda gorillorna utgör inkomsterna från gorillaturismen. Så nog finns det hopp om att även framtida generationer ska få möjlighet att njuta av dessa fantastiska och fridfulla djur!
Text och foto: Tero Niemi
Nr 8 2007