Lena Larsson -slitstark livsstilspionjär
Uttrycket ”Slit och släng” präglade 1960-talets konsumtionsdebatt och kom senare att användas i alla möjliga sammanhang. Få känner kanske till att kvinnan bakom uttrycket egentligen var en riktig ekorre som hade svårt att slänga något, och som även hade en gedigen hantverksutbildning i botten.
Lena Larssons liv och arbete sammanfaller mycket med det moderna boendets framväxt och förändring under 1900-talet. Hon var med och drev utvecklingen framåt!
Artikeln ”Köp, slit, släng. Några funderingar kring ett slitstarkt ämne” av Lena Larson i tidskriften Form 1960 ligger bakom det synnerligen slitstarka uttrycket ”slit och släng”. När man läser artikeln nästan ett halvt sekel senare är ämnena fortfarande rykande aktuella. Debatten blev en tudelare mellan de som föredrog gammalt invant och de som bejakade det nya.
Egentligen fungerade artikeln också som en analys av ett nytt samhälle som höll på att växa fram.
Då det gällde köpandet menade hon att många föredrog en ny bil framför större bostad, eller en bekväm soffa framför bättre sängar. I fokus för slitandet stod gårdagens redskap som var kraftiga och slitstarka. Problemet var att kroppen slets ut. Nu hade man fått möjlighet att välja ett redskap som anpassats efter situation och person.
Lena Larsson (1919-2000) var både inredningsarkitekt och journalist. Men hon blev mest känd genom uttrycket ”slit och släng”.
Slängandet, som blev debattens huvudfråga, byggde egentligen på en intervju som Lena Larsson gjorde med en expedit i en butik. Här framkom att den unga generationen uppfattade ”kvalitet” som omväxling och säkerhet. Många ville köpa sig fritid med apparater i hemmen som underlättade hushållsarbetet. Man föredrog också billig konfektion.
I efterhand tyckte Lena Larsson att debatten mest kom att handla om att slänga saker. Hon blev utsedd till slänghäxa med illaluktande brev på posten som följd. För Siw Malmqvist gick det bättre. Hon låg ett år på Svensktoppen med ”Schlit-å-schläng”.
Lena Larssons egna boenden i olika miljöer spelade nog också en viktig roll för hennes framtida karriär. Både i fina villamiljöer med snickarglädje hos morföräldrarna på Lidingö och i svärföräldrarnas villa på Djurgården, ritad av stadshusarkitekten Ragnar Östberg. Svärfar var borgarråd i Stockholm på 1920-talet, och svärmor dotter till den store bokförläggaren Karl Otto Bonnier.
Kollektivhus
Med små barn i hushållet fick familjen också möjlighet till funktionellt boende i ett nybyggt kollektivhus i Marieberg på 1940-talet. Här blev familjen grannar och vänner med bland andra dansaren Birgit Cullberg, skådespelaren Anders Ek och den blivande smyckekonstnären Torun Bülow-Hübe.
Det framgår av självbiografin ”Varje människa är ett skåp” (1991). Bokens titel döljer mycket av Lena Larssons sätt att se. Skåpet har – precis som människan – en ut- och en insida. Båda rymmer minnen, har skavanker och ibland lönnfack.
Musiken kom tidigt in i Lenas liv. Morfar var operasångaren Henning Malm och operabesöken betydde väldigt mycket för henne. Senare skulle hon bli jazzen hängiven.
Eftersom modern arbetade på Kungliga Biblioteket fick Lena tidigt lära känna den spännande miljön bakom kulisserna bland hyllor och gångar.
Den allmänt kulturella bakgrunden spelade kanske också roll för hennes yrkesval att bli möbelsnickare. I slutet av 1930-talet gick hon för Carl Malmsten, sedan utbildade hon sig på Konstfack där hon senare skulle bli lärare.
Arkitekten Elias Svedberg fick nys om den unga begåvningen när hon gick sista året på Konstfack, och det ledde till hennes första jobb hos honom där arkitektkontoret senare vann första pris i en tävling för en möbelfabrik i Bodafors på temat ”behov och funktion”. Möblerna låg i delar och skruvades ihop av kunden. Detta blev början till en svensk framgångssaga. Möbelserien kallades för Triva och presenterades i Malmö i mitten av 1940-talet. Långt senare på 1980-talet belönades Elias Svedberg av Ikea för den tekniska idén.
Här monterar Lena Larsson ”fladdermusfåtöljen” på NK-bo 1950. Fladdermusfåtöljen blev en generationsmöbel då det gällde sittandet. Nu behövde ungdomarna inte sitta raka i ryggen längre.
Under flera år var Lena Larsson chef för NK-bo i Stockholm. Butiken blev ett annorlunda inslag bland möbelaffärerna som då var koncentrerade till Sveavägen. Här såldes Triva-möblerna och den nya tidens lätta och ljusa möbler som exempelvis Fladdermusfåtöljen och Stringhyllan.
Ett nytt inslag i butiksmiljön var gunghästar och dockor att leka med för barnen. Det var ett unikt och förutseende sätt att möta de unga barnfamiljer som skulle sätta bo efter kriget.
Lena Larsson är välkänd både för sin långa medverkan i tidningen Vi, men också som radioröst i flera Sommarprogram på genuin stockholmska. Hon medverkade redan i TVs barndom då det gjordes experimentsändningar, 1954 ett par år innan tv-apparater fanns i hemmen. Det blev ett otal konsument-upplysningsprogram både i radio och TV. Några minns kanske henne också som bisittare till Karl-Erik Eriksson i den omåttligt populära serien med tv- auktioner från Skansen till förmån för Radiohjälpen på 1970-talet.
Nu – ett halvt sekel senare, fylls åter tv-tablåerna om hur vi ska få hjälp att möblera eller ”styla” våra hem.
Text: Johan Åström
Foto: Scanpix
Nr 8 2007