DAN KÅSERAR
Rapport från ett sopsorteringskök
Visst, visst, jag är miljövän och väljer hellre miljögodkända varor än de som saknar svanar och allt annat som används som symboler för miljöanpassning. Men jag är ganska trött på att upplåta mitt kök, hall och andra utrymmen till något som alltmer antar utseendet av sopsorteringsanläggning.
En plastpåse med aluminiumburkar och en för returglas har på kort tid kompletterats med ett kärl för plåtburkar, en korg för hårdplast, en annan för tidningar, mjölkkartonger och annat återvinningsbart papper, en tredje för glas utan pant och en ständigt överfull bytta med skal och annat komposterbart.
Som om inte detta var nog har vi en korg för stora, hårda returflaskor i plast, en för mjuka returflaskor och antagligen ett antal andra hinkar och byttor som jag bara inte kommer ihåg. Utrymmet under diskbänken har för länge sedan tagit slut.
Nu breder sorteringsanläggningen ut sig under arbetsbänken, bredvid kattens matskål och för att inte säga i hallen, i garderoben under trappan och en bit ut i glasverandan.
Tvärs över gatan har kommunen ordnat till en miljöstation. Där finns samma uppräkning av kärl och containrar med den skillnaden att de är mångdubbelt större. Med jämna mellanrum kommer återvinningsföretagens bilar och tömmer kärlen. En bil för färgat glas, en bil för ofärgat glas, en bil för plast och… ja, ni förstår.
Raden av återvinningsfordon som med dånande dieselmotorer tömmer kärl efter kärl leder knappast tankarna till minskad miljöbelastning.
Frågan är om vi inte kommit lite snett. Vem vill ha alla modeller av förpackningar. Returglassystemet är på väg att urholkas. Glasburkar för sylt och annat har standardformat men saknar retursystem. Och politikerna pratar miljö med samma mun som man konstaterar att den europeiska marknaden inte är mogen för ett gemensamt retursystem.
Dan Strandqvist
Nr 8 2007