jämfört med Konsumentverkets normer

Kommunerna tar ut allt högre avgifter för storköksmaten på särskilda boenden, visar PROpensionärens granskning. Genomsnittet ligger på 2 800 kronor i månaden – dubbelt så mycket som Konsumentverket räknar med att en äldre person köper mat för.

I de dyraste kommunerna går en del av avgiftspengarna till svårförklarliga internhyror eller personalkostnader, i andra finns det inte någon redovisning alls. Dyrast i landet 2010 är Dals-Ed, 3 990 kronor per månad och billigast är Lund, 1 535 kronor per månad.

2002 infördes en maxtaxa i äldreomsorgen. Syftet var att skydda omsorgstagare mot orimligt höga avgifter. Men åtta år efter reformen är det en stor grupp äldre som fortfarande har mycket höga avgifter.
I stort sett samtliga kommuner tar nämligen ut en avgift för att laga och servera maten på äldreboendena. I genomsnittskommunen kostar maten 2 800 kronor per månad. Drar man bort det belopp som själva råvarorna beräknas kosta för en äldre person – då blir denna ”smygavgift” omkring 1 300 kronor per månad.

Och i många  kommuner är avgiften betydligt mycket högre än så. I Dals Eds kommun, som har den dyraste äldrematen i landet på 3 990 kronor per månad, betalar omsorgstagarna ungefär 2 400 kronor per månad för hjälp med maten. Och den som har pengar kvar betalar också maxtaxan på högst 1 696 kronor i månaden. För att få den hjälp och omsorg man behöver kan man alltså i Dals Eds kommun få hosta upp drygt fyra tusenlappar i månaden, mycket mer än vad politikerna i riksdagen har bestämt att äldreomsorg ska få kosta.

”Hemligheten” bakom kommunernas osynliga extraavgift har att göra med synen på äldreomsorg. Vad är det egentligen? Vad är hemtjänst, och vad är annan service?

Socialtjänstlagen och verkligheten
I Socialtjänstlagen skriver lagstiftaren att med hemtjänst ”avses bl a praktisk hjälp med hemmets skötsel, såsom städning och tvätt, hjälp med inköp, ärenden på post- och bankkontor och hjälp med tillredning av måltider samt distribution av färdiglagad mat.”

Begreppet hemtjänst gäller även de insatser som ges på särskilt boende. Att få hjälp med maten ingår alltså i äldreomsorgen. Och det här är väl också det enda tänkbara: Kan man inte gå och handla mat – då har man rätt att få hjälp med det. Samma sak när det gäller att tillreda och servera maten, liksom att ta hand om disken. Det kan väl närmast ses som en del av själva kärnan i hemtjänstbegreppet.

Men många kommuner ”bakar in” hjälp med matlagningen i priset för sin storköksmat. De fyra eller fem mål man serverar under en dag på äldreboendet kallar man för ”helkost” eller ”matabonnemang” och säljer till omsorgstagarna. Och istället för att ta betalt bara för livsmedlen och ge mathjälpen som en del av omsorgen så sätter man en avgift som inkluderar både och. Man utnyttjar den sista delen av citatet ur lagtexten ovan: ”distribution av färdiglagad mat.”

Alltså: eftersom det finns en möjlighet att omsorgen ”bara” inkluderar distribution av mat antyder lagen att själva tillagningen skulle kunna vara något annat än äldreomsorg.

Det här kryphålet utnyttjas av i princip alla landets kommuner, men i väldigt varierande grad. På en del orter betalar omsorgstagarna en avgift som i stort sett motsvarar de utgifter man annars har för att köpa den mat man behöver eller som bara är ett par hundralappar dyrare. Men i andra änden av skalan hittar vi alltså kommuner som tar tusenlappar per månad för att hjälpa en gammal människa få mat på bordet.

Ingen skillnad mellan blocken
PROpensionärens genomgång visar för övrigt att matavgifterna är snudd på exakt lika höga i vänster- som i högerstyrda kommuner. Och det finns ingen tydlig koppling till kommunernas storlek eller ekonomiska läge. Det enda mönstret är geografiskt: Skånska kommuner ligger ofta bland de billigaste i landet, medan många av de allra dyraste finns i Kalmar län.

Och i genomsnitt lägger kommunerna alltså på omkring 1 300 kronor i månaden, och dussintals lägger på omkring två tusenlappar eller ännu mer.

De som i första hand drabbas av det här är de omsorgstagare som har låga pensioner. De får inte tillräckligt med pengar kvar för sina övriga utgifter. I lagen finns begreppet ”förbehållsbelopp”: Kommunen får inte ta ut några avgifter för omsorgen om inte omsorgstagaren har råd med det. Detta förbehållsbelopp, för ensamstående 4 787 kronor per månad, för par/sammanboende 4 045 kr per person och månad, är avsett att täcka bland annat utgifter för maten, enligt Konsumentverkets norm. Men i och med kommunernas extraavgift för matlagningen får många äldre inte behålla hela sitt förbehållsbelopp. I de dyraste kommunerna kostar maten lika mycket som hela förbehållsbeloppet.

Förslaget som rann ut i sanden
Att det var just de pensionärer som har låga pensioner som skulle drabbas av maxtaxereformen – det var ju inte riktigt meningen. Och den förra S-regeringen såg vartåt det lutade. En utredning tillsattes. Den presenterade sina slutsatser 2006. Förslaget var då att inskärpa lagens mening, att värna förbehållsbeloppet, genom att införa ett nytt begrepp, matserviceavgift. Den avgiften skulle motsvara det som kommunerna anser är deras kostnader för att tillhandahålla maten.

Den enskilde skulle i första hand betala för livsmedlen, enligt Konsumentverkets norm, och i andra hand – om det fanns pengar över – för matservicen. Enda partiet som fortfarande är kritiskt till dagens situation är V, vars äldrepolitiske talesperson Eva Olofsson säger att det behövs en ”översyn” – utan att bli mer precis än så.

Men utredningen konstaterade också att det här skulle kosta hundratals miljoner, till och med om man samtidigt höjde taket i maxtaxan. För att sänka matavgifterna till den nivå normen ligger på, runt 1 500 kr/mån, skulle stat och kommuner sannolikt behöva lägga till någon miljard per år.
Utredningen kom aldrig längre. Och nu vill varken alliansen eller S genomföra förslagen längre.

MP vill inte alls diskutera matavgiftshanteringen. Partiet konstaterar i ett mejlsvar att det varit ”för mycket fokus på billig mat” och att man istället borde diskutera kvaliteten på maten.

I det här sammanhanget kan man tillägga, att PROpensionärens undersökning inte har tagit någon hänsyn till matens kvalitet. Man kan dock konstatera att klagomål kring maten ofta tycks gälla storköksmat, och det är ju just storköksmaten som betingar de höga avgifterna.

I hemmet och på särskilt boende
Faktum är att en kommun, Mörbylånga på Öland, har gått halva vägen till att följa lagen. Sedan i höstas lagar hemtjänstens personal maten hemma hos omsorgstagarna. Varje person får välja vad det ska vara till lunch, och kan också hjälpa till att laga den. Både att inhandla maten och få hjälp med att tillreda och servera den ingår alltså i den ordinarie hemtjänsten i Mörbylånga och betalas i den vanliga avgiften, maxtaxan.

Sedan händer det något när omsorgstagaren flyttar till särskilt boende. Då får man hålla till godo med förvaltningens storköksmat och betala både för råvarorna i den maten och för personalens arbete med att tillreda och servera den. Mörbylånga är elfte dyrast i landet med en avgift på 3 480 kronor per månad. Räknar man bort vad livsmedel annars kostar, enligt konsumentverkets norm, så betalar omsorgstagarna på södra Öland omkring två tusenlappar per månad för hjälp med maten – om de bor på särskilt boende, vill säga. För i hemtjänsten är ju samma mat-hjälp en del av äldreomsorgen och betalas genom maxtaxan.

”Kommunens självkostnad”
Såväl Sveriges Kommuner och landsting (SKL) som alliansen och S pekar på att det finns en övre gräns för matavgifterna: Kommunen får inte ta ut mer än vad det kostar att laga och servera maten. Det här kallas för kommunens självkostnad.

Men PROpensionären kan, ­efter att ha specialgranskat de 15 dyraste kommunerna i landet, konstatera att de i många fall inte kan redovisa hur de har räknat ut sin påstådda självkostnad. Och i de fall man har en uträkning innehåller den ibland märkliga siffror.

I en av landets dyraste kommuner, Mellerud, lagar man mat till företagskunder och skolor i samma kök som äldrematen tillreds i. Och enligt Ingvar Kardemark, enhetschef på servicenheten i Mellerud, är det svårt att särredovisa utgifterna för de olika aktiviteterna.

– Det är möjligt att till exempel lokalhyrorna i högre utsträckning borde läggas på skolmaten. Vi hamnar faktiskt ofta i media på grund av att vi lägger så lite pengar på just skolmat, vi har ett lågt pris per portion, säger han.

100 000 kr/månad i hyra
I Mellerud, där omkring 200 omsorgstagare bor på kommunens särskilda boende, kostar köket där deras mat lagas 100 000 kronor i månaden att hyra. Denna internhyra ingår i kommunens påstådda självkostnad för att tillhandahålla mat åt omsorgstagarna. Varje omsorgstagare betalar därmed en femhundring per månad bara för kökshyran. Överskottet av dessa pengar kommer kommunkassan till godo. Omsorgstagare som kanske inte har mer än några hundralappar över när mat och hyra är betalda drabbas alltså av en dold extraskostnad för att de är för gamla för att själva laga sin mat.

I Mellerud, som berömmer sig om att ha hemkörd mat i toppklass, kostar helkostabonnemang 3 539 kronor i månaden, vilket är tionde dyrast i landet.

– Ett problem är att vi har så få som äter. Vi skulle lätt kunna dubbla antalet portioner utan att öka vare sig lokaler eller personalstyrka nämnvärt, säger Ingvar Kardemark. Samtidigt berättar han att mathanteringen har gått med plus, alltså gett ett överskott till andra kommunala verksamheter, tolv av de senaste 13 åren.

Likaså i Torsås, som med 3 870 kronor per månad är tredje dyrast i Sverige: Där bor drygt ett hundratal omsorgstagare på särskilt boende, och de två köksenheter där maten lagas till kostar 40 000 kronor per månad att hyra. Av resultaträkningen från Torsås kommuns köksenhet framgår också att man behöver en personalkostnad på fyra miljoner kronor per år. Kostnaden gäller sammanlagt tio tjänster och denna personal lagar mat till 176 omsorgstagare.

Och i Dals-Ed, som har den dyraste maten av alla kommuner, medger man att man har ett ”problem” med småskaligheten och är på väg att ”ändra organisationen”. Samtidigt har man där dragit ned en femtedel på personalkostnaden mellan 2009 och 2010 – utan att matpriset har sänkts.
PROpensionärens genomgång av de 15 dyraste kommunerna antyder att det inte går att förklara de högsta matavgifterna med annat än att en del av pengarna i själva verket går till något annat än mat. Är det inte nog med att omsorgstagarna ska betala mer än dubbelt så mycket som alla andra medborgare för att kunna äta? Det verkar dessutom som om en del av pengarna inte ens tycks gå till mat, utan försvinner in i andra delar av den kommunala ekonomin.

Avgifterna måste kunna motiveras
Att kommunerna påstår sig ha självkostnader som de sedan inte kan förklara kan inte i grunden vara lagenligt. Och det är speciellt gamla människor med låga pensioner som drabbas. Gamla, som är beroende av kommunen både för sin omsorg, sitt boende och sin mat. För tusentals människor tar de kommunala avgifterna hela pensionen i anspråk. Och då är det viktigt att avgifterna åtminstone kan motiveras.

Svårt att överklaga de höga matavgifterna

När maxtaxan infördes slutade en del kommuner att ”jämka” ­matkostnaden. Dittills hade man på vissa håll tagit hänsyn till
den enskildes betalningsförmåga när man tog ut avgift för
mat och bostad. Men med maxtaxan började detta försvinna.

I några fall försökte enskilda kämpa emot och överklagade de höga avgifterna till länsrätterna. Man ska ha i minnet att, när det gäller omsorgstagare på särskilt boende, är det inte vanligt att den enskilde har förmåga och ork att driva juridiska processer, ens med hjälp av ombud.

Men en som drev frågan om matavgiften var Ragnar Johnsson i Mörrum, Karlshamns kommun. Han överklagade hustrun Evy Johnssons höga avgift och fick rätt i länsrätten i Blekinge. ­”Maten ska ses på två sätt”, skrev länsrätten: dels som livsmedel, vilket man ska betala för i enlighet med normen, dels som hjälp med tillagning och servering – och det här ska ingå i den vanliga äldreomsorgen.

Kommunen överklagade
Men Karlshamns kommun överklagade till kammarrätten. Den ansåg att den här typen av mål inte alls kunde drivas i sådan domstol och avskrev hela ärendet. Ragnar Johnsson gick till regeringsrätten, som, efter lång väntan, fastställde kammarrättens slutsats, 2006, fyra år efter överklagandet.

Samtidigt presenterades S-regeringens utredning om matavgifterna. Och den bygger på samma resonemang som länsrätten i Ragnar Johnssons ärende. Det här noterade äldreminister Ylva Johansson (S), som skrev till Ragnar Johnssons ombud och tackade för inspirationen från deras ärende. Brevet uttrycker hoppfullhet och optimism, och Ragnar och Evy Johnsson förstod det som att det nu bara skulle vara en formalitet innan de och alla andra fick en lagenlig och rimlig matavgift.

Men där tog det stopp.

Ragnar och Evy Johnsson fick aldrig rätt i praktiken, även om dåvarande regeringen gav dem rätt ”i princip”. Kommunen vägrade sätta ned avgiften: det skulle ju i så fall behöva gälla alla omsorgstagare, och kommunen skulle förlora miljontals kronor per år.

Kontentan är att det inte går att överklaga matavgifterna.