Leriga kängor och stövlar står i badrummet som symboler för sommarens musiklyssnande. Min dotters. Levande musik på en musikfestival.
Någonstans i Sverige.

Det är min dotters sätt att lyssna till musik. Plus det som ryms i den lilla manicken som man bär med sig. Den med hörlurarna som försvinner hela tiden.

Hon lyssnar aldrig på radio. Trots att den musik som sänds i radion till stor del är anpassad efter hennes generation. Låter det som i alla fall.

Från Siv Lejderung har jag fått ett brev där hon klagar på musikut­budet i i radion, framförallt lokalradion. För mycket engelskspråkig  musik, för mycket pop. Och en avsaknad av svensk musik, och framförallt musik som om man lyssnade på när man var ung.

Musik kan ju som inget annat plocka fram minnen och känslostämningar.
Siv Lejderung anser att ge äldre människor deras ungdomsmusik är att visa omtanke och medmänsklighet, ge dem ett anständigt liv med lite guldkant. Läs hela hennes insändare på sidan 70.

Jag letar fram radiorapporten som gjordes av SIFO i våras för att se vilka som lyssnar på radio i detta avlånga land. Man har frågat
35 316 personer mellan 9 och 79 år. Varför inte tillfråga äldre?
Redan där finns en åldersdiskriminering.

Åldersgruppen 65–79 år är den i särklass största lyssnarskaran i P1, P2 och P4.

Och till radion totalt. I åldersgruppen 65–79 är det drygt 60 procent som lyssnar på P4, dvs lokalradion, men bara 12,5 procent av dem som är 20–34.

Om man bara anpassar sig till en yngre målgrupp kan det gå som för TV-programmet ”Allsång på Skansen, som i sommar fått sina sämsta tittarsiffror på tio år. Det är publiken 60+ som sviker när musiken inte fallit dem i smaken.

Apropå musik som vi gärna lyssnar till... läs Lasse Anrells hyllning till Anna Lena Löfgren på sidan 43.