Mary Ann Shaffer
Guernseys litteratur- och ­potatisskalspajssällskap

Vad vet ni om Guernsey, en av de s k Kanalöarna mellan England och Frankrike? Jag visste just ingenting – och nu vill jag bara resa dit.
Jag fick nyligen en oväntad present av en nära vän, en tjock liten bok med den otroliga titeln Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. På förlaget (Brombergs) kallas boken internt för Potatisboken.

Inte bara titeln är ovanlig, utan även formen. Detta är en brevroman som utspelar sig under året efter andra världskriget, år 1946. Författaren ­Mary Ann Shaffer är en amerikansk bibliotekarie, detta är hennes första, och enda bok. Den kom ut år 2008 och senare samma år avled Mary Ann Shafffer och boken avslutades av hennes systerdotter Annie Barrows. Den är utgiven i tio länder och här i Sveriges trycks den ständigt i nya upplagor – nu enbart i pocket.

I London år 1946, när livet sakta återgår till vardag efter kriget, får författaren Juliet Ashton ett oväntat brev från en för henne okänd man, Dawsey Adams, bosatt på den lilla ön Guern­sey i engelska kanalen. Så startar en säregen brevväxling, om böcker, om vardagen, om kriget som just är över och om vänner som man som läsare snart lär känna. Vi tar del av brev, inte enbart mellan de två, utan även från andra färgstarka invånare, de flesta medlemmar i den speciella läsecirkeln på den lilla ön som har levt tungt, hungrigt, farligt och fattigt under åren med tysk ockupation. Hitler skickade mer än sextontusen av Tysklands slavarbetare till Kanalöarna under kriget.

Juliet Ashton får genom den täta brevväxlingen inblick även i vännernas och grannarnas liv och relationer och hon lär känna nya människor och deras skiftande livsöden.

Som läsare dras jag rakt in i deras tillvaro och möter en grupp härliga originella människor som skriver till Juliet om varandra med en ton som är både glad och humoristisk, men även sorgsen och melankolisk. Och här trängs tänkvärda meningar och citat från den allt vidare kretsen av brevskrivare:
Humor är bästa sättet att göra det outhärdliga uthärdligt./
Läsning fick mig på bättre humör när tyskarna var här./
Jag tror att man lär sig mer om man skrattar mycket./

uliet Ashton reser slutligen själv till Guernsey och träffar sina nya vänner. Böcker binder dem samman och det var ju så allting började. Varm vänskap och kärlek blir en charmig fortsättning.
Läs den här ovanliga boken – och fängslas. Möt den säregna öns historia och skönhet. Avsätt gärna litet tid för läsning, det kan vara knepigt att hålla reda på alla personerna. Men det är det värt. Som läsecirkelbok i Sverige i dag borde den vara en pärla.

Claes Britton
Min mamma är död

En omtalad bok som går rakt in i mitt hjärta är Claes Brittons Min mamma är död (Albert Bonniers Förlag). Claes mamma Mona var en stark och framgångsrik läkare, professor i invärtes medicin, som helt oväntat drabbades av en ovanligt svårbehandlad, plågsam lungcancersjukdom med snabbt förlopp. Bara någon månad efter diagnosen var hon död. Och sonen Claes står bredvid, med sorg och starka känslor och lider vid hennes sida.

– Jag hade aldrig tidigare upplevt något som varit ens i närheten av detta, säger journalisten Claes Britton i en intervju. Jag försökte skriva, men kom ingen vart, jag orkade inte och lade ner.

Några år senare kunde han skriva boken.

– Den handlar lika mycket om mig själv som om min mamma, säger han.
Boken består egentligen av två delar. Efter sonens gripande skildring av den chockartade plågsamma tiden vid mammans utdragna dödskamp går han över till att skriva om principerna i Sverige kring vård i livets slutskede.

Claes Britton intervjuar bland andra Ulla Zachrisson, överläkare
på Stockholms sjukhem, hon som Mona Britton själv valt ut som sin ”dödsmorska”.

Ulla Zachrisson beskriver den palliativa vårdens yttersta ambition – att underlätta för människor att försona sig med sin egen död. Men inför ­döden är vi i övrigt lika olika som vi annars är som människor, säger hon.
Detta är tänkvärd och även trösterik läsning.