Förfalskat en Monet har jag aldrig gjort!

Men väl kopierat honom. Varför, jo för att försöka förstå hur karln tänker. Vad man snabbt upptäcker är att ju fler år han får på nacken desto modigare, lättare och intensivare blir penseldragen. Inte präglad av åldersnoja, snarare en självtillit som man får av livslång erfarenhet.

Hans målningar rymmer hela färgskalan, färger som ligger jämsides. Kalla färger mot varma, färgstarka mot grå, varmgrått mot kallt grått. Och till slut vibrerar alla färger tillsammans och förstärker varandra.

Som ett fulländat demokratiskt samhälle. Långt bort från renässansens måleri där varje färgskikt skulle hållas isär med fernissade lager så att inte färgerna skulle sammanblandas. Och på toppen till sist så lade mästaren till de dyrbara röda och gula färgerna. Men bara där.

Monets motiv var idylliska – trädgårdar, vallmofält, vatten, men det var inte verkligheten. Det fick jag veta med besked när jag duckade under föreläsningarna på konstfack på 70-talet.

Där var inte Monet populär alls. Han hade ju dragit iväg till London när folk svalt i Paris, åt råttor. Pariskommun och fransktyska kriget härjade. Smitare.

Men han hade nog av sina krigserfaren­heter. Bästa vännen Bazilles död i kriget kanske gjorde honom till en konstens tjuren Fredinand som hellre luktade på blommor än stångades i kriget. Hans trädgård i Giverny utanför Paris är idag ett måsteutflyktsmål för trädgårdsintresserade.

Just nu pågår en utställning på Moderna Museet i Stockholm under namnet ”Turner, Monet och Twombly sent måleri.” En fantastisk utställning. Men själv så uppskattar jag stort att titta på hans målningar i lugn och ro hemmavid, utan pråliga ramar. I bokform.

Mitt tips är att om man inte vill stå i kö på Moderna kan man ta sig en utflykt till stadsbiblioteket, låna en bok, värma på lite te, bästa läsglasögonen på och en stund i en skön fåtölj. Och önska lite musik till jul: Eric Saties Trois Gymnopédies. Stilla toner lagda efter varandra, passar en näckrosmålning av Monet som allra bäst.