Minns ni 60-talets musik-tv?
Ständigt dessa program med artister som Carli Tornehave (för stram för min smak), Gals and Pals (för avancerade för min smak) och Sonya Hedenbratt (för lite raffig som Monica Z för min smak).

Det var – om ni minns – inte särskilt upphetsande.

När jag numera lyssnar på Gals and Pals kan jag känna att det är fantastiskt bra. Musikaliskt, smart och modernt. Tyvärr finns det ingen skiva i handeln med enbart dem, men jag hoppas branschen ändrar på det snart.

Sonya Hedenbratt, däremot, är faktiskt mer aktuell än någonsin.

Ett alldeles nytt dubbelalbum med titeln 1951–1956 har precis släppts och det är – skulle jag nog vilja påstå från utsiktspunkten i min numera något mognare smak – både raffigt och kanske till och med sexigt.

På andra CD:n är låtarna i flera fall kuplettaktiga. Och det är för mig en ny sida av Sonya som jag verkligen gillar.

Ljudet är utsökt. Skivbolaget har gjort ett sensationellt arbete. Det är kristallklara toner, inget digitalt skivbolag i världen skulle ha kunnat gjort det här bättre i en hypermodern inspelningstudio 2011.

En låt saknar jag. Den kom visserligen några år senare – men den finns inte med på hennes andra aktuella samling Pärlor heller. Jag tänker på Hasse o Tages text Rågsved från revyn Gröna Hund våren 1962, en genial tolkning av fina Tiptoe Through the Tulips som ­ibland också sjöngs av Gunwer Bergkvist.

Finns det någon enskild låt som sammanfattade 60-talets Sverige så skulle jag vilja påstå att det är den. Rågsved, 8 trappor, 4 rum, 2 barn, en man å jag…

På CD ett är det mera ren jazz. Det är briljant sjunget med stor känsla.

En annan linslus från tv:s guldålder har också kommit med ett nytt album – faktiskt helt nyinspelat. Det är Merit Hemmingson som släppt EQ som producerats av unga begåvningen Tobias Fröberg.

Merit Hemmingson var 70-talets tv-följetong tack vare sina folkmusikinspirerade album Huvva!, Trollskog och Bergtagen, ­producerade av Bengt Palmers till stora framgångar.

Nu är Merit tillbaka i samma fåra – och det är faktiskt alldeles förtjusande.

Samma gamla fina hammond­orgel, samma dova folktoner i moll, och samma känsla av att sådan här musik gör ingen annan. Varken då eller nu.

Merit Hemmingson har hunnit bli 71 år men spelar lika pilskt och fint som när hon var 30.

För den som önskar hålla koll på de mera avancerade musiktrenderna vill jag rekommendera en ung soulsångare vid namn James Blake. Jag skulle vilja påstå att om Ray Charles och Frank Zappa hade levt i dag och varit en person hade de låtit som Blake.

Låter det obehagligt? Tja, det är det nog också, på ett sätt, men Blake är oupphörligt fascinerande. Han är en 22-åring från London som betitlar sig soulsångare och ”kompositör av elektronisk musik”.

I genren onödigt vetande var hans pappa James Litherland en gång medlem i den intressanta, men gräsliga gruppen Colosseum, som spelade experimentell jazzrock i slutet på 60-talet (jag såg dem på Grönan en gång, trumsolot varade i 20 minuter...)

Blake skriver spretiga, melodiska strofer som han instrumentsätter på ett otroligt smart sätt. Njutbart? Nej. Själfyllt? Absolut. Intressant? Hela tiden.

Jag skulle säga att till och med ­Miles Davis hade velat vara med i den här mixen om han levt i dag.

Intressant är det att lyssna till, hur som helst. Ge det här debut­albumet en chans och om ni sen ­bestämmer er för att det här är för modernt kan ni ge den i present till musiksmartaste barnbarnet – och få garanterad och imponerad uppskattning.

Jag lovar. Blake är nämligen det trendigaste musikvärlden har i dag.