Under hösten har jag besökt ett antal äldreboenden och samtalat med många anställda. Deras berättelser går rakt in i mitt hjärta. Det som saknas på många håll i dagens äldreomsorg är tid för det mest basala. Tid att låta alla gå på toaletten varje dag istället för att använda blöjor åt alla hela dygnet. Tid att låta den gamla människa som kan, klä sig själv med lite hjälp istället för att dra på dem kläderna. Tid för samtal och aktivitet. Tid att lämna lägesrapport från dagskift till nattskift. Det är inte en sådan omsorg de äldre vill ha och som personalen vill arbeta i.

Läget som vi ser nu är helt oacceptabelt. Kommunal har tagit fram siffror som visar att resurserna till äldreomsorgen har minskat rejält sedan 1980, trots att det blir allt fler äldre. Allt färre får den äldreomsorg de behöver och den äldreomsorg som erbjuds håller inte en tillräckligt hög service- och kvalitetsnivå. Det innebär att allt större del av ansvaret och kostnaden för omsorgen, till den äldre själv, till den äldres maka/make och till deras barn. Anhörigomsorgen ökar dramatiskt. Cirka 100 000 personer har gått ner i arbetstid eller helt slutat arbeta för att vårda en anhörig. Huvudansvaret för att detta sker ligger på kommunalpolitikerna som systematiskt pressat priset på äldreomsorgen.

Anhörigomsorgen är inte gratis, varken för dem som ger omsorg eller för samhället. Den leder till att anhöriga får lägre inkomster, mindre fritid och i det längre perspektivet en försämrad pension. Men också att otryggheten och stressen ökar och att de anhöriga riskerar sin egen hälsa. Därtill förlorar samhället i uteblivna skatteintäkter. Det rimmar mycket illa med regeringens arbetslinje.

Men det är också en jämställdhetsfråga, för det är mest makar och döttrarna som får hjälpa till. Och det är en klassfråga, för det är mest arbetarklassen som hjälper sina föräldrar. Att arbetarklassen drar ett större lass beror på att äldre med högre inkomster oftare köper privat hjälp. Framförallt för de äldre är detta en ovälkommen förändring, de blir otryggare, mer beroende och riskerar i värsta fall att inte få adekvat omsorg. Sveriges äldre har betalt skatt i åratal för att få en god omsorg, nu är det dags att leverera.

För mig är det en självklarhet att anhöriga ska kunna gå till jobbet och känna sig trygga med att deras föräldrar eller äldre släktingar har det bra och får professionell vård och omsorg. Ingen ska känna sig tvingad att hjälpa sina gamla föräldrar med till exempel städning eller att duscha för att det saknas offentligt finansierade alternativ av hög kvalitet.

Ett tungt ansvar för denna oacceptabla situation vilar på kommunpolitikerna. Det verkar nästan som om de tävlar med varandra att ha så låga kostnader som möjligt utan att orsaka vårdskandal. Också regeringen har ett stort ansvar. Redan för ett år sedan påtalade jag för Maria Larsson att det krävs krafttag vad gäller bemanningen i äldreomsorgen, hennes svar var att värdighetsgaranti kommer att lösa problemen. Det är regeringen som kan lösa problemen genom att tillföra mer pengar till kommunerna, värdighet skapas av personal som har tid att utföra ett professionellt omvårdnadsarbete. Äldreomsorgen måste få kosta så att det blir ett attraktivt arbetsområde där personalen känner yrkesstolthet. Bra bemanning, väsentligt förbättrade anställningsvillkor och yrkesutbildad äldreomsorgspersonal är nödvändigt för att upprätthålla en offentligt finansierad äldreomsorg med kvalitet.

Går det att lägga hundratals miljarder på skattesänkningar och vinstuttag borde det finnas utrymme att skapa förutsättningar för värdig omsorg om våra äldre.

Anneli Nordström, ordförande Kommunal