Ursäkta, URSÄKTA! Är det dina handskar?

Jo, det är det. Tack så jättemycket!

Överallt, på bussen, på tåget, i mataffären där handskarna lätt blir liggande i kvar i korgen, så hör man detta: Ursäkta är det dina... Jo, vi håller nog reda på varandra trots allt. Tack vare okända människor har jag mina handskar fortfarande i behåll och snart är vintern slut. Under året har min familj dessutom fått tillbaka en stulen cykel, 2 mobiltelefoner och 2 plånböcker för att människor har ansträngt sig. Och varit ärliga.

Mycket eländes elände kan man läsa i tidningarna och nog skulle de goda berättelserna unnas mer plats. Jätteglad blev jag häromdagen när jag läste om den 82-åriga kvinnan som tagit sig till Kungsträdgården i Stockholm för att hylla våra nyblivna juniorvärldsmästare i ishockey. Mitt i entusiasmen hade hennes väska tappats bort, men någon av alla de tusentals människor som befunnit sig på platsen hade överlämnat väskan till polisen. Och kvinnan hade fått den åter, hel och intakt.

På senhösten stod jag på Hötorget i Stockholm för att köpa blommor. Plötsligt hörs ett hjärtskärande skrik på motsatta sidan av torget. Blixtsnabbt och tanklöst släpper försäljare och kunder det man håller för handen och springer mot den skrikande.

Några dar senare kunde man läsa om olyckan, att en bilist hade kört över en fotgängare. Och vi som hade varit där undrade hur det hade gått. Därför blev jag så glad när jag kunde läsa denna insändare i min morgontidning:

Människor är fantastiska
Att säga att människor i Stockholm inte bryr sig kan jag verkligen inte ställa mig bakom. Den 9 november vid lunchtid Kungsgatan/Sveavägen, låg jag fastklämd under en bil. Fantastiska människor lyfte bort bilen. Två män med sjukvårdskunskap tog hand om mig tills ambulansen kom. En kvinna ringde min man. Alla ni ska veta att jag alltid kommer att komma ihåg er som vardagshjältar ni verkligen är. Jag är så oerhört tacksam för det ni gjorde. För mig blev det direkt smärtlindring när den tunga bilen kom bort från min kropp. De förhållandevis lindriga skador som jag ådrog mig är säkert en stor del er förtjänst för att ni var så reaktionssnabba. Jag kan inte nog tacka er!   Monika R 

Jag ringde upp kvinnan häromveckan och hon mådde efter omständigheterna bra och jag berättade om hur så många hade reagerat där på Hötorget.

– Sprang dom bort från mig? Rädda?

– Nej, man sprang TILL dig. 

Jo, så är det! De flesta bryr sig och handlar därefter.