Jerry Williams är tillbaka

På skiva efter nio års tystnad med ”Alright”. Och vår stora rockkung låter – exakt som vanligt. Håll med om en sak; kul att vi har en kung som ännu är intakt i nådens år 2012.

Första låten är Gene Vincents Blue Jean Bop och så rockar och blippar det fram över klassiker som Corrina Corrina till avslutande These Pills av trendige deppsångaren Christian Kjellvander. En ryslig liten historia om medicinens lycka och olycka. Och det låter bra. Ungefär som det lät redan på debutalbumet Jerry 21 från 1963. Allt är insuttet som en gammal PV med chevaförgasare. Allt är värdigt och stilfullt. Det svänger som synden själv.

Jerry fyller 70 år 15 april. Vad sägs om att göra det till en liten nationell högtidsdag? Vi borde väl fira att vi har en kung som verkligen är kung?

I höstas åkte jag till Paris för att se legendarernas legendar. Jag hade lyckats med konststycket att köpa biljett till klassiska Olympia där Charles Aznavour gjorde 21 konserter som ett slags bokslut. Det var utsålt kväll efter kväll och den 87-årige Aznavour spelade i sin trådsmala kostym rollen av Den Sista Stora Av Sitt Slag på ett alldeles förtjusande sätt.

Aznavour har alltid varit trådsmal. På affischen stod han i helfigursprofil, som han alltid gjort, och han såg ut som ett vidpinat träd på den armeniska tundran, medan armarna slog ut med all den franska elegans han gjorde sig till herre över när han slog igenom.

Sen dess har han hunnit sälja över 100 miljoner skivor, vara med i 60 filmer (bland annat kvalitetsrullen ”Pangbrud sökes” från 1957 som ju alla minns!) skrivit närmare 1 000 sånger, varav 150 på engelska, bland annat evergreenen She, och 50 på tyska(!). Och skaffa svensk fru. Ulla, ni minns.

Hans musik har varit asketiskt smal, den också. Strama fina sånger. Chansons. Vackert. Återhållet känslosamt. En föregångare till allt vad moderna popballader heter. Och han är verkigen den sista av de stora från epoken med Edit Piaf, Maurice Chevalier och Gilbert Bécaud.

Vid 87 års ålder har han nästan hela rösten kvar. Tenoren är hög och fin och hans karakteristiska låga toner sitter de också. Han trollbinder publiken halvsittande på en stol och han skojar om att han behöver en textmaskin för att minnas sina egna ord. Det är mycket charmigt. Han styr storbandet med järnhand. 

En 87-årig järnnäve. 2 000 betalade jag för biljetten. Det var värt vartenda öre. För den summan fick jag en biljett till en fullständig tidlöshet. Det gjorde inte ens nåt att han inte sjöng ”She”. Och varför skulle han göra det i Paris...? Ni andra kan för futtiga 139 spänn få nysläppta trippel-CD:n Platinum Collection med hans bästa sånger. Bland annat den förtjusande La Bohème som han sjöng helt magiskt på Olympia.

En påminnelse om det tidlösa får man också när man hör hans duett Plus bleu que tes yeux med just Edit Piaf. Lustigt nog har Aznavours svenska beundrare Peter Jöback just släppt albumet Livet, kärleken och döden som mest bygger på fransmannens låtar.

De är nyöversatta. Aznavours trippel börjar med käcka Je m’voyais déjà – det gör Jöbacks också och här heter den smart översatt Jag såg mig redan där. Jag tycker Jöback fånger chansontraditionen bra, trots sin fjuniga uppsyn och brist på djupa toner.

Kuriosa: på Aznavours album finns låten Fraternité från 1960 som har ett intro som man inser är helt skamlöst snott rätt upp och ner som tema till den den nya tv-serien Mad men om en reklambyrå i New York på 60-talet. Utan att ange källan.

Bra serie. Dålig stöld.

Se där ett litet världsscoop i dagens anspråkslösa skivspalt.